Mellan pessimism och optimism

Mänskliga rättigheter är en ofullbordad uppgift. Människorättsövergrepp sker varje dag och bristerna i tillgodoseende av rättigheter är uppenbara. Att det är så pass illa ställt med respekten, skyddet och tillgodoseendet av rättigheter är skäl nog att vara pessimistisk inför möjligheterna att vi någonsin kommer dithän att mänskliga rättigheter är fullt ut förverkligade i världen. Men vad ska vi göra med denna pessimism? Ett vanligt förhållningssätt är att kontrastera den med det som samtidigt hänt under de senaste 60 åren, att internationella och regionala människorättssystem vuxit fram som visar att det är möjligt att åstadkomma normförändringar. Mänskliga rättigheter är i allt större utsträckning ett sätt att fokusera ansträngningar för ökad jämlikhet och större frihet för människor – möjligheterna att leva ett liv som man själv valt snarare än ett liv som är valt åt en eller begränsat av omständigheterna.

Huruvida människors frihet ökat och de blivit mer jämlika eller inte är en svår fråga att ge ett svar på, men de mer optimistiska betraktarna kan peka på en rad förhållanden som ger ökad tyngd åt de grundläggande värden och normer som utmärker mänskliga rättigheter. Intressant i sammanhanget är att medan tanken om framsteg kritiserats och problematiserats i politisk debatt under de senaste årtiondena, i takt med att tilltron till politiska system som ett slags universallösningar på mänsklighetens problem minskat, är framstegstanken en väsentlig del av mycket av diskussionen kring mänskliga rättigheter. När tanken om framsteg diskuterades för tvåhundra år sedan i samband med upplysningen – en debatt som involverade filosofer som Kant och Rousseau – varnade de för en naiv tilltro till att saker och ting förändras till det bättre. Voltaire lät i satirens form Candide vara en person som även i elände och ofrihet såg den bästa av alla möjliga världar. Även i de akademiska diskussionerna under det senaste årtiondet har det funnits de som likt Candide hävdat att vi efter kalla krigets slut hittat ett universellt sätt att organisera mänskliga relationer.

I förhållande till en sådan naiv optimism om framsteg fungerar pessimismen som ett väsentligt korrektur, men den är i inte av något större värde om den inte gestaltas som en analys av de förhållanden som gör att människorättsövergrepp begås och tillgodoseendet av rättigheter brister. Sammanhängande med en sådan analys är att se mänskliga rättigheter som en möjlighet, en utgångspunkt för att handla enskilt och tillsammans. Kant talade i det sammanhanget om den profetiska användningen av historia när han diskuterade framstegstanken för tvåhundra år sedan. Den innebär att handla i nuet för att därigenom gestalta vår egen samtid. På många sätt kan vi tänka på mänskliga rättigheter på ett likartat sätt. Mellan en pessimism inför möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, som lätt leder till inaktivitet och passivitet, och en optimism som ser framsteg som en mer eller mindre oundviklig process, öppnar sig möjligheterna att agera.

Annas tipshörna

Annas tipshörna ger inte käcka tips till hur du får till mr-apsekten i din vardag. Tvärtom i Annas tipshörna samlas frågor som behöver lite extra uppmärksamhet.. som behöver tips från dig för att bli lite tydligare i konturerna. Har du et tips till övers? Här har jag en fråga för idag: Länsstyrelserna har ett tydligt ansvar som statlig myndighet i att säkerställa konventionsefterlevnad och att individers rättigheter tillgodoses. Hur kan vi göra för att komma fram till var gränserna går för vårt ansvar?
Tacksam för tips!

Personlig integritet

I skuggan av debatterna om FRA-lagen sitter en utredning för närvarande och funderar på om PKU-registret, den blodbank som finns över alla som fötts i Sverige sedan 1975, ska kunna användas av polisen. Folkpartiet har nyligen klargjort att man inte vill se en sådan användning av registret eftersom det utgör ett hot mot den personliga integriteten. En större ändamålsglidning får man leta efter menar företrädarna för folkpartiet. Gott så, det vore orimligt att ge polisen en allmän tillgång till ett genetiskt register. Men undantag ska kunna vara tillåtna, menar folkpartiet. Problemet med undantag är inte enbart att de blir till en regel – så många behjärtansvärda undantag kan komma att göras att det inte rör sig om undantag längre – utan att undantagen kräver ett ställningstagande och bedömning av vad som kvalificerar dem som sådana. I det senare fallet är det inte risken att man leds in på ett sluttande plan som är problemet, utan att vissa fall upphöjs till en sådan status att de motiverar ett undantag medan andra inte gör det. Därmed introducerar man en bedömning av situationer och fall som är av ett hierarkiskt slag. Den bedömningen kan alltid låta vällovlig – vem vill inte att Anna Lindhs mördare ska fångas – men ger i praktiken en skillnad mellan skydd för vissa personer och andra. Vissa personers rättigheter kommer att väga mindre än andra personers. Därmed undermineras en av grunderna för att hävda människors jämlika rättigheter.

BO om myndigheters arbete med barnperspektivet

BO har för femte gången genomfört en undersökning av statliga myndigheters arbete med barns rättigheter och barnperspektivet. Rapporten visar bland annat att flera myndigheter på eget initiativ har antagit styrdokument där barnperspektivet betonas, men att inte alla de myndigheter som i regleringsbreven ges i uppdrag att arbeta med barns rättigheter fäster vikt vid det i sina styrdokument. Kunskapen varierar också och få myndigheter satsar för närvarande på fortbildning rörande barns rättigheter. Flera av myndigheterna uppger också trots kunskapsbrister att de inte har något behov av fortbildning. Även när det gäller barnkonsekvensanalyser befinner man sig i många myndigheter långt ifrån den nationella strategins mål att beslut ska föregås av sådana analyser. Undersökningen visar överlag att det är svårare för barnperspektivet att få genomslag än när det gäller exempelvis jämställdhet, miljö och hälsa.
Undersökningen finns här:
http://www.bo.se/Adfinity.aspx?pageid=4442

CERD om Sverige

I CERD:s Concluding Observations om Sverige från augusti i år uppmärksammas en rad problem som rör etnisk diskriminering, minoriteters ställning, hatbrott och rasistiska organisationer samt positiv särbehandling.
FN-förbundets krav på att Sverige ska följa CERD:s rekommendationer och förbjuda rasistiska organisationer har fått viss medieuppmärksamhet medan flera av de andra frågorna hamnat i skymundan. Bland annat är kommittén bekymrad över den fortsatta diskrimineringen av romer och uppmanar till ett mer aktivt arbete från statens sida. Samernas situation uppmärksammas också och man uttrycker sin oro över att de framsteg som görs sker mycket långsamt; det gäller bland annat den de facto diskriminering som sker i rättsprocesser om land där bevisbördan ligger hos samer. Man är också bekymrad över att Sverige ännu inte ratificerat ILO 169 om ursprungsfolks rättigheter.
Kommittén påpekar också att man måste försäkra sig om att nedläggningen av Integrationsverket inte leder till att man från statens sida överger ett holistiskt perspektiv när det gäller anti-diskrimineringsarbete. Man rekommenderar också att överväga att ändra inställning när det gäller positiv särbehandling.
Att det är långt mellan utfästelser och verkligheten är inget ovanligt när det handlar om mänskliga rättigheter, men när det gäller minoriteters och ursprungsfolks situation, etnisk diskriminering och anti-rasistiskt arbete är situationen särskilt bekymmersam. Det finns en lång tradition av prat i Sverige om dessa frågor, men långt mindre av aktivt agerande och fortfarande en besvärande ovilja att närma sig problemen på ett både uppriktigt och konstruktivt sätt. Ett problem har att göra med själva erkännandet av problemen, inte nödvändigtvis i att vägra se dem men däremot i hur de talas om. På sätt och vis snubblar man på sina egna goda avsikter. Eftersom normen att diskriminering inte får förekomma, att fördomar är fel och rasism inte är acceptabelt är så stark blir varje exempel som avviker från denna norm en så pass plågsam påminnelse om att arbetet inte är tillräckligt effektivt att de blir svårt att hantera hur man då konstruktivt ska kunna komma vidare.

Kommitténs rapport finns här: