Att utveckla rättighetsperspektivet 5

En tredje väg att gå för utveckla ett rättighetsperspektiv anknyter till det sätt som individer på en marknad väljer tjänster. Ökade möjligheter att välja utförare av service och tjänster i kommunal och annan offentlig verksamhet har diskuterats under lång tid och flera reformer med denna inriktning har genomförts under de senaste tio till femton åren. I reformer och debatt har ökade möjligheter att välja skola, barnomsorg, äldreomsorg och liknande stått i fokus.

Detta synsätt skiljer sig från de två första sätten att utveckla rättighetsperspektivet i det att det inte är individen som rättighetsbärare eller deltagande i en kollektiv politisk process som står i fokus, utan istället att som kund uttrycka gillande och ogillande genom att ”rösta med fötterna”. Vid sidan av att öka valfriheten brukar det också framhävas av förespråkarna av marknadsmodellen att den genom konkurrens leder till bättre kvalitet på verksamheterna överlag.

När rättighetsperspektivet utvecklas via användningen av marknadsmodellen är det väsentligt att man specificerar innehåller i de tjänster som finns och också tillgodoser behovet av information för att kunna ta ställning till de olika tjänsterna. Det är naturligtvis även av vikt att uppmärksamma hur sociala och ekonomiska ojämlikheter slår igenom i reella valmöjligheter på ett likartat sätt som man i demokratiperspektivet måste ta i beaktande skillnader mellan människor när det gäller deras politiska resurser, såsom kontakter, pengar, utbildning och tid.

Att utveckla rättighetsperspektivet 4

Ett andra sätt att vidareutveckla rättighetsperspektivet är att anknyta till medborgarna som deltagare i politiska processer för att påverka beslut och utkräva ansvar. Under längre tid har det förts en debatt om den lokala demokratins villkor och det har också genomförts en rad reformer för att öka medborgares möjligheter till deltagande och delaktighet i politiskt beslutsfattande.

Sätten att stärka det medborgerliga inflytandet är flera. Man kan exempelvis anknyta till medborgarna som allmänpolitiskt intresserade personer. Som exempel kan nämnas rätten för invånarna att lägga fram medborgarförslag i kommuner. Ett annat sätt är att genom samråd göra det möjligt för medborgarna att föra fram synpunkter. En slags samråd är den som sker genom att inkludera föreningar och organisationer i beslutsfattande, planering och genomförande, exempelvis sådant de i många kommuner finns råd där frågor om funktionshindrades rättigheter behandlas. En annan typ av samråd är det som sker exempelvis i förhållande till fysisk planering eller dialog kring utveckling av stads- och kommundelar. Det är också möjligt att lägga vikt vid det sätt som invånarna är brukare av service och tjänster för att inkludera dem i planering, upplägg och utvärdering av verksamheten. Brukarinflytande har institutionaliserats i många verksamheter, särskilt i skola och omsorgsverksamhet.

Grundläggande för demokratidimensionen är att medborgarna ska ha jämlika möjligheter att påverka beslutsfattande och utkräva ansvar för fattade beslut. Både påverkan och ansvarsutkrävande är av vikt, även om det råder delade meningar om man framförallt bör poängtera inflytandemöjligheter eller ansvarsutkrävandet. Det finns också en stor diskussion om hur man skapar förutsättningar för att alla ska kunna delta. Att deltagandemöjligheter hänger samman med bland annat ekonomiska resurser, nätverk, utbildningsnivå och liknande är väl känt. Den forskning som finns om ökat deltagande visar vidare att det är väsentligt att man lokalt ges verkliga möjligheter att bestämma över hur resurser ska användas. I annat fall blir deltagandet mer fasad än reell påverkansmöjlighet.

Att utveckla rättighetsperspektivet 3

Ett sätt att utveckla rättighetsperspektivet är att knyta det till personers möjligheter att utkräva sina rättigheter genom rättssystemet. Det handlar då om att tydliggöra den rättsliga regleringen av verksamheten så att personer som anser sig vara missgynnade eller felaktigt behandlade kan överklaga beslut och få sin sak prövad i rättsliga instanser, alternativt i kvasirättsliga instanser med möjlighet att utfärda sanktioner. Ett exempel på det förra är i Sverige förvaltningsdomstolarna, medan ett exempel på det senare är ombudsmannainstitutioner.

Som ofta påpekats i debatt om förvaltningsdomstolarnas roll är det något paradoxalt att medan domstolar i det svenska politiska systemet tillmäts en mycket begränsad roll i att tydliggöra innebörden av de i regeringsformen angivna medborgerliga och politiska rättigheterna, spelar de desto större roll när det gäller tolkningen av sociala och ekonomiska rättigheterna. Även om de senare har en svagare grundlagsmässig ställning har förvaltningsdomstolarna haft en framträdande roll i att klarlägga innehållet i en del av de sociala rättigheterna. Vid sidan av förvaltningsdomstolarna har också utvecklingen inom EU betydelse för det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet, exempelvis sådant det handlar om framväxten av patienträttigheter.

Samtidigt är det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet relativt lite utvecklat i Sverige. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson diskuterar i sin handbok om arbete med mänskliga rättigheter på kommunal nivå tenderar fokus på individers rättigheter att bli otydligt när rättigheter överförs till svensk lagstiftning. Istället ställs förpliktelserna att främja, trygga och verka för att en viss social och ekonomisk situation i fokus. Abiri, Brodin och Johansson noterar att skillnaden mellan rättigheter och skyldigheten att främja har betydelse både för medborgaren, som därmed inte på ett uppenbart sätt har en bestämd rättighet, och för myndigheter i det inte faller sig naturligt att anlägga ett rättighetsperspektiv i handläggning eller i organisering av verksamheten.

Att tydliggöra rättighetsperspektivet i termer av utkrävbara rättigheter är ett sätt att stärka rättighetsperspektivet. Det kan vid sidan av utkrävbarhet genom domstol ske genom ombudsmannainstitutioner. Dessa institutioner kan utformas på olika sätt, men om man vill att de ska ha en funktion i att tillvarata individers rättigheter måste det dels finnas ett tydligt mandat att de ställningstaganden som görs i ombudsmannainstitutionen är bindande för förvaltningarna, dels att det finns ett sanktionssystem om man i verksamheter inte följer ombudsmännens ställningstaganden.

I den deklaration som antogs av SKL tillsammans med Europarådet i oktober 2008 ställer man sig positiv till utvecklingen av ombudsmannainstitutioner på lokal nivå, men det sägs inget om de mandat som dessa skulle kunna tänkas ha. I den mån kommunerna har infört ombudsmän, något som exempelvis finns i vissa kommuner inom äldreomsorgen, har de inte en ansvarsutkrävande funktion. Istället handlar det om ombudsmän vars roll är att föra vidare synpunkter och hjälpa personer genom att hänvisa dem rätt, underlätta deras kontakter med myndigheter och så vidare. Det senare är i sig mycket viktigt, men om man väljer att vidareutveckla rättighetsperspektivet genom den rättsliga modellen behöver ombudsmannainstitutioner ges ett tydligare mandat.

Att utveckla rättighetsperspektivet 2

När man diskuterar hur rättighetsperspektivet i offentlig verksamhet kan utvecklas handlar det bland annat om att hitta sätt att förankra det i de samhällssystem som är centrala i ett modernt samhälle. Samhällsvetare har under längre tid diskuterat de huvudsakliga mekanismer varigenom samhällen integreras, närmare bestämt genom rättssystemet, det politiska systemet, förvaltningssystemet och det ekonomiska systemet.

Rättighetsperspektivet kan förstås i förhållande till dessa system och får beroende på vilken anknytningspunkt som väljs också lite olika innebörd. De olika systemen ska inte ses som ömsesidigt uteslutande utan snarare som överlappande, även om det också finns konflikter mellan de olika modellerna. Bland dessa märks inte minst politiska frågor om inställningen till de olika systemen och också lämpligheten med dem. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter specificieras i artikel 2 att staten ska använda sina resurser till fullo för att förverkliga rättigheterna. I General Comment till artikeln sägs bland annat att förverkligandet av rättigheterna kan ske på olika sätt och att rättigheterna inte bygger på eller förutsätter ett särskilt system - så länge rättigheterna kan förverkligas och ömsesidighet och odelbarhet mellan medborgerliga och politiska och sociala och ekonomiska rättigheter erkänns.

Att utveckla rättighetsperspektivet 1

Vilken roll kan och bör mänskliga rättigheter spela i landstingskommunal och kommunal verksamhet? När man diskuterar den frågan är det lämpligt att börja med att reflektera över omfattningen av förpliktelserna för kommunernas del och betydelsen av ett rättighetsperspektiv.

Ett sätt att se på saken är att kommunerna är bundna att följa nationell och överstatlig lagstiftning samt tolkningen av densamma i domstolar, och att de rättigheter som kommer till uttryck på det sättet inte bara är grunden för de krav som kan ställas utan också mer eller mindre uttömmande specificerar dem. En annan ansats är att hävda att kommunerna bör utgå från ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet. Det senare innebär att kommunernas ansvar mycket väl kan sträcka sig utöver de lagstadgade kraven, även i de fall nationell lagstiftning och policy inte innehåller rättighetsformuleringar.

Rättighetsperspektivet innebär att rättigheter är grunden för invånarnas legitima förväntningar på kommunernas verksamhet. Vid sidan av att klargöra detta förhållande mellan rättighets- och skyldighetsbärare innebär rättighetsperspektivet också att utveckla individers förmåga att hävda sina rättigheter. Att stärka människors kunskap om sina rättigheter och möjligheter att använda sig av dem är mycket viktigt. Det betyder naturligtvis också att skyldighetsbärarna måste vara medvetna om de legitima krav som individer kan ställa på verksamheter och arbeta systematiskt för att uppfylla dessa. Av betydelse i det avseendet är också att kunna utkräva ansvar för fattade beslut, både gällande enskilda och mer övergripande i förhållande till de politiska beslutsprocesserna. Att institutionalisera ansvarsutkrävande är därför ytterligare en dimension av arbetet med ett tydligt rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbetssätt. Man brukar också lägga vikt vid att processen varigenom rättigheter förverkligas är inkluderande. I ett rättighetsbaserat arbetssätt ingår att inkludera de som berörs i såväl planering som genomförandeprocesser.

Ministern svarar

Integrationsminster Nyamko Sabuni har svarat på några frågor om mänskliga rättigheter i Dagens Nyheter och tog bland annat upp att Sverige fällts för att inte leva upp till sina förpliktelser i flera fall av avvisningar till andra länder och de problem som uppstår när mänskliga rättigheter krockar med varandra. En hel del vettigt sades om det, men utifrån den fråga som inleder intervjun undrar man. Det sägs ofta att ett grundläggande problem när det gäller förverkligande av rättigheter handlar om bristande kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter. DN:s reporter ställer frågan: "Vad anser ministern inte är en mänsklig rättighet?
- Arbete är en rättighet. Men inte en mänsklig rättighet eftersom det inte är än kränkning att misslyckas på arbetsmarknaden." Någon borde upplysa regeringen om att statens ansvar för mänskliga rättigheter inte enbart handlar om kränkningar (brist på respekt), utan också om skydd mot rättighetsövergrepp och tillgodoseende av rättigheter.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=853249

Deklaration om lokala och regionala organs ansvar för MR

I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter noterades att man från Kommun- och Landstingsförbundets sida inte riktigt tagit frågan om kommuners och landstings roll i att förverkliga rättigheter på större allvar. Sedan dess har en del hänt och för 2007-2011 tillhör det SKL:s inriktningsmål att stödja kommuner och landsting på ett sådant sätt att de kan förverkliga mänskliga rättigheter. SKL antog i början av oktober tillsammans med Europarådets kongress för lokala och regionala organ och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter en deklaration om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå. Deklarationen understryker lokala och regionala organs betydelse för att förverkliga mänskliga rättigheter, att mänskliga rättigheter och demokrati är ömsesidigt sammanhängande och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för god samhällsstyrning. Deklarationen lägger också vikt vid samarbete med föreningar och organisationer likaväl som regering och överstatliga organ och behovet att övervaka förverkligandet av mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, exempelvis genom lokala ombudsmän. Att öka medvetenhet och kunskap om mänskliga rättigheter bland människor så att de kan hävda sina rättigheter liksom kunskap bland anställda och förtroendevalda samt utveckling av metoder för implementering och kontroll av att man i lokala och regionala organ framhävs också.

Deklarationen finns på SKL:s hemsida
http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677