Veckans fråga: Hur definierar vi rätten till familj i Sverige?

Undrar om det inte vore spännande att se över hur vi i Sverige skulle definiera rätten till familj utifrån all skyddande social lagstiftning och långtgående politiska mål?

Det skulle kunna vara så att vi i praktiken går långt bortom det som som krävs i konventionerna. Vad tror ni? Hur ser mini-standarden ut i Sverige för att vi ska känna att ett barn har fått sin rätt till familj tillgodosedd?

Rätten till lugna föräldrar?

Under en underbar semestervecka på Sardinien såg jag och min vännina ett intressant fenomen. Vi såg lyckliga, självsäkra barn som tycktes ha en självklar roll och sjävluppfattning (om man nu kan ha det vid tre års ålder). Med det menar jag inte mer än vad man kan veta som utomstående betrakare, dvs barn som verkade trygga, naturliga, som var var aktiva deltagare i samtal som fördes.

Det finns natuligtvis ingen rätt till lugna föräldrar, och rätten till familj defineras inte alls på så vis. Men visst är det en vanlig syn med stressade kaffelatte mammor i Sverige i sin jakt efter att vara så mycket att de inte längre inger barnen med den naturliga plats och det naturliga lugn som de behöver för att växa in i en trygg sjävlbild?

Dessa barn som växer upp med alla rättigheter världen, har ändå inte fått sin rättmätiga dos av uppmärksamhet och lugn närvaro av förädrar som fick fler möjligheter och rättigheter än de kände sig trygga med. Vilken rättighet saknar de?

Mänskliga rättigheters universalism

Till de mer omdiskuterade temana i debatten om mänskliga rättigheter hör om de är universella eller inte. Ett vanligt sätt att argumentera när man ställs inför en konflikt om mänskliga rättigheters universalism är att försöka abstrahera sig ur den genom att hänvisa till ett mer överordnat värde. Om vi inte är överens om frihet betyder att slippa ha huvudduk eller att ha huvudduk kan vi säga att vi i varje fall är överens om att frihet är centralt. Ett annat sätt är att konkretisera. Det innebär att vi erkänner att vi inte är överens om det överordnade värdet och dess betydelse, men däremot om andra mer konkreta ting, exempelvis att inte tortera personer. Dessa strategier används flitigt i den filosofiska likaväl som politiska debatten om mänskliga rättigheters universalism. En mindre omhuldad men däremot mer ofta använd strategi är att öppna fragan mot framtiden. Det handlar i det här fallet om att ta tillfället i akt och förändra diskussionen sa att nya möjligheter öppnas. Ta som exempel konventionen om funktionshinder. Den är utfallet av en debatt som öppnas av den allmänna förklaringen, samtidigt som funktionshinder inte finns med i förklaringen. Genom att arbeta med det som finns för en förändring kan rättigheter gestaltas pa nya sätt. I en mening ligger denna öppning i det sätt som man i diskussionerna om den allmänna förklaringen undvek att ge ett definitivt abstrakt eller konkret svar pa fragan om vad den människa är som har rättigheter. Den strategin var ingen lösning pa konflikterna om mänskliga rättigheters universalism, vilket decennier av debatt och konflikt visar. Däremot visade det sig vara ett klokt drag, i det att inte mura in eftervärlden i en bestämd uppfattning utan istället ge oss senare födda möjligheten att ta tillfället i akt.

Vilken relevans har Arendt i dagens debatt om MR?

Filosofen Hannah Arendt noterade för länge sedan att när människor som bäst behöver mänskliga rättigheter är det som sämst ställt med respekt, skydd och tillgodoseende av dem:

"No paradox of contemporary politics is filled with a more poignant irony than the discrepancy between the efforts of well-meaning idealists who stubbornly insist on regarding as ’inalienable’ those human rights, which are enjoyed only by citizens of the most prosperous and civilized countries, and the situation of the rightless themselves" (Arendt, The Origins of Totalitarianism, s 279)

Arendt hade händelseutvecklingen under 1930-talet och framåt i åtanke när hon skrev sina reflektioner om bristen på tillgodoseende av mänskliga rättigheter i slutet av 1940-talet. Dessa reflektioner var i sin tur grunden för hennes tankar om att man egentligen borde hävda enbart en mänsklig rättighet, rätten att ha rättigheter – det vill säga medborgarskap. Arendts reflektioner om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap har diskuterats sedan dess. Om Arendt hade haft en annan uppfattning idag eller inte är svårt att säga. En del menar att hon hade tagit intryck av den institutionalisering som skett under de gångna 60 åren och inte dragit den pessimistiska slutsatsen att mänskliga rättigheter för att kunna vara effektivt egentligen inte kan vila på något annat än medborgarskap. Andra har en annan uppfattning och pekar på att även om mänskliga rättigheter är till att skydda just dem som inte i övrigt har en ställning att exempelvis som medborgare hävda och få rättigheter tillgodosedda, är det ofta just i dessa fall som de största problemen visar sig. Vård för papperslösa är ett aktuellt exempel bland många.

Arendts reflektioner reser emellertid ytterligare en fråga, som inte bara handlar om vad som är en lämplig nationell, regional och internationell institutionalisering av mänskliga rättigheter, utan också om dess grundvalar. Arendt menade att den naturrättsligt inspirerade tanken om att alla föds fria och jämlika är problematisk för den beslöjar det faktum att vi enbart blir till jämlikar i en politisk sammanslutning (staten). På många sätt är detta en aristoteliskt inspirerad tanke, men det intressanta i sammanhanget är inte den politiska sammanslutningen i sig utan att denna är grundad i det gemensamma handlandet. Den politiska sammanslutningens makt är inget annat än det att agera tillsammans. Där är detta handlande som bygger upp den gemensamma värld som sammanslutningen utgör. Det är enbart den makt som kommer ur det gemensamma agerandet som är tillräckligt för att också garantera rättigheter. Arendts skepsis när det gäller möjligheterna att genom mänskliga rättigheter skydda de rättslösa hade att göra med hennes uppfattning att denna makt inte kan skapas utanför staten (inte nödvändigtvis detsamma som dagens stater men den politiska sammanslutningen av medborgare i ett större eller mindre kollektiv)

Arendts poäng att makt skapas gemensamt och det är därigenom som vi blir fria och jämlika har två implikationer. För det första är det osäkert menade Arendt att ”mänsklighet” är tillräckligt starkt att underbygga detta skapande av frihet och jämlikhet, medan medborgarskap i varje fall under någorlunda lyckosamma förutsättningar visat sig vara det. Att vara människa rätt och slätt visar sig inte vara den grund den borde utgöra för rättigheter, menade Arendt, utan en fara för dem som inte på annat sätt har rättigheter. Den reducerar människan till en ”abstrakt nakenhet” och därmed visserligen något som man kan ha medlidande med, men också något man kan välja att ignorera. För det andra kan den makt som krävs för genomförande av mänskliga rättigheter inte lånas någon annanstans ifrån än det gemensamma agerandet för att skapa frihet och jämlikhet. Det senare är väsentligt eftersom det alltid finns en frestelse att låna styrka, tvång eller våld för det goda syftet (jfr diskussionen om humanitära interventioner). Oavsett hur man ser på Arendts reflektioner i förhållande till möjligheterna och svårigheterna att förverkliga mänskliga rättigheter i dagens värld tillhör de bland det mer oroande och intressanta som är skrivet kring dem.

Ny tidskrift om etik och global politik

Tidskriften Ethics and Global Politics, som ges ut vid Stockholms universitet, kom ut med sitt första nummer under våren 2008. Första numret innehåller bland annat artiklar av Richard Falk och Saskia Sassen.

Tidskriftens hemsida:
http://journals.sfu.ca/coaction/index.php/egp

När vi ändå är inne på böcker och tidskrifter kan google books rekommenderas för den som vill ha tillgång till böcker on-line:

http://books.google.com/

Och några exempel på universitet där forskning och undervisning bedrivits under längre tid:

Center for the Study of Human Rights, Columbia University:

http://hrcolumbia.org/

University of Minnesota Human Rights Center:

http://www1.umn.edu/humanrts/center/default.html

Centre for Human Rights, University of Pretoria

http://www.chr.up.ac.za/about/introduction.html

Vi blir fria...

Om vi tog oss tid att se oss själva och varandra för de individer vi verkligen är, kanske samhället och alla andra skulle sluta upp med att försöka kategorisera och kollektivisera oss?

från Montreal