Ministern svarar

Integrationsminster Nyamko Sabuni har svarat på några frågor om mänskliga rättigheter i Dagens Nyheter och tog bland annat upp att Sverige fällts för att inte leva upp till sina förpliktelser i flera fall av avvisningar till andra länder och de problem som uppstår när mänskliga rättigheter krockar med varandra. En hel del vettigt sades om det, men utifrån den fråga som inleder intervjun undrar man. Det sägs ofta att ett grundläggande problem när det gäller förverkligande av rättigheter handlar om bristande kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter. DN:s reporter ställer frågan: "Vad anser ministern inte är en mänsklig rättighet?
- Arbete är en rättighet. Men inte en mänsklig rättighet eftersom det inte är än kränkning att misslyckas på arbetsmarknaden." Någon borde upplysa regeringen om att statens ansvar för mänskliga rättigheter inte enbart handlar om kränkningar (brist på respekt), utan också om skydd mot rättighetsövergrepp och tillgodoseende av rättigheter.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=853249

Deklaration om lokala och regionala organs ansvar för MR

I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter noterades att man från Kommun- och Landstingsförbundets sida inte riktigt tagit frågan om kommuners och landstings roll i att förverkliga rättigheter på större allvar. Sedan dess har en del hänt och för 2007-2011 tillhör det SKL:s inriktningsmål att stödja kommuner och landsting på ett sådant sätt att de kan förverkliga mänskliga rättigheter. SKL antog i början av oktober tillsammans med Europarådets kongress för lokala och regionala organ och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter en deklaration om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå. Deklarationen understryker lokala och regionala organs betydelse för att förverkliga mänskliga rättigheter, att mänskliga rättigheter och demokrati är ömsesidigt sammanhängande och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för god samhällsstyrning. Deklarationen lägger också vikt vid samarbete med föreningar och organisationer likaväl som regering och överstatliga organ och behovet att övervaka förverkligandet av mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, exempelvis genom lokala ombudsmän. Att öka medvetenhet och kunskap om mänskliga rättigheter bland människor så att de kan hävda sina rättigheter liksom kunskap bland anställda och förtroendevalda samt utveckling av metoder för implementering och kontroll av att man i lokala och regionala organ framhävs också.

Deklarationen finns på SKL:s hemsida
http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677

Mänskliga rättigheter i kommuner

Frukostseminarium om hur kommuner arbetar med mänskliga
rättigheter.

Vem eller vilka personer respektive funktioner i kommunerna har ansvar för
arbetet med mänskliga rättigheter?
Vilket mandat finns för detta arbete och hur behandlas dessa frågor i
kommunens beslutsprocesser och myndighetsutövning?
Vilka utmaningar finns med att implementera frågor om mänskliga
rättigheter i den kommunala verksamheten?

Detta är några av de frågor som besvaras i en ny studie och kartläggning
som genomförts på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige.
Frukostseminariet innehåller en presentation av undersökningen och ett
samtal om möjligheter och hinder för kommuner när det gäller arbetet med
mänskliga rättigheter i den dagliga verksamheten.

Medverkande:
Mikael Spång – Malmö Högskola, författare av rapporten
Britta Ström – Malmö Stad
Cecilia Ljung – Karlskoga Kommun
Moderator: Bahare Haghshenas – Ledamot i Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige

Seminariet är avgiftsfritt & frukost serveras från klockan 8.15

Dag: Måndag 10 november
Tid: 8.30-10.00
Plats: Malmö Stadshus, August Palms Plats 1
Anmälan: Senast 3 november till:
josefine.gustavsson@integration.ministry.se
För mer information: Josefine Gustavsson, tfn. 08-405 26 47

Mellan pessimism och optimism

Mänskliga rättigheter är en ofullbordad uppgift. Människorättsövergrepp sker varje dag och bristerna i tillgodoseende av rättigheter är uppenbara. Att det är så pass illa ställt med respekten, skyddet och tillgodoseendet av rättigheter är skäl nog att vara pessimistisk inför möjligheterna att vi någonsin kommer dithän att mänskliga rättigheter är fullt ut förverkligade i världen. Men vad ska vi göra med denna pessimism? Ett vanligt förhållningssätt är att kontrastera den med det som samtidigt hänt under de senaste 60 åren, att internationella och regionala människorättssystem vuxit fram som visar att det är möjligt att åstadkomma normförändringar. Mänskliga rättigheter är i allt större utsträckning ett sätt att fokusera ansträngningar för ökad jämlikhet och större frihet för människor – möjligheterna att leva ett liv som man själv valt snarare än ett liv som är valt åt en eller begränsat av omständigheterna.

Huruvida människors frihet ökat och de blivit mer jämlika eller inte är en svår fråga att ge ett svar på, men de mer optimistiska betraktarna kan peka på en rad förhållanden som ger ökad tyngd åt de grundläggande värden och normer som utmärker mänskliga rättigheter. Intressant i sammanhanget är att medan tanken om framsteg kritiserats och problematiserats i politisk debatt under de senaste årtiondena, i takt med att tilltron till politiska system som ett slags universallösningar på mänsklighetens problem minskat, är framstegstanken en väsentlig del av mycket av diskussionen kring mänskliga rättigheter. När tanken om framsteg diskuterades för tvåhundra år sedan i samband med upplysningen – en debatt som involverade filosofer som Kant och Rousseau – varnade de för en naiv tilltro till att saker och ting förändras till det bättre. Voltaire lät i satirens form Candide vara en person som även i elände och ofrihet såg den bästa av alla möjliga världar. Även i de akademiska diskussionerna under det senaste årtiondet har det funnits de som likt Candide hävdat att vi efter kalla krigets slut hittat ett universellt sätt att organisera mänskliga relationer.

I förhållande till en sådan naiv optimism om framsteg fungerar pessimismen som ett väsentligt korrektur, men den är i inte av något större värde om den inte gestaltas som en analys av de förhållanden som gör att människorättsövergrepp begås och tillgodoseendet av rättigheter brister. Sammanhängande med en sådan analys är att se mänskliga rättigheter som en möjlighet, en utgångspunkt för att handla enskilt och tillsammans. Kant talade i det sammanhanget om den profetiska användningen av historia när han diskuterade framstegstanken för tvåhundra år sedan. Den innebär att handla i nuet för att därigenom gestalta vår egen samtid. På många sätt kan vi tänka på mänskliga rättigheter på ett likartat sätt. Mellan en pessimism inför möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, som lätt leder till inaktivitet och passivitet, och en optimism som ser framsteg som en mer eller mindre oundviklig process, öppnar sig möjligheterna att agera.

Annas tipshörna

Annas tipshörna ger inte käcka tips till hur du får till mr-apsekten i din vardag. Tvärtom i Annas tipshörna samlas frågor som behöver lite extra uppmärksamhet.. som behöver tips från dig för att bli lite tydligare i konturerna. Har du et tips till övers? Här har jag en fråga för idag: Länsstyrelserna har ett tydligt ansvar som statlig myndighet i att säkerställa konventionsefterlevnad och att individers rättigheter tillgodoses. Hur kan vi göra för att komma fram till var gränserna går för vårt ansvar?
Tacksam för tips!

Personlig integritet

I skuggan av debatterna om FRA-lagen sitter en utredning för närvarande och funderar på om PKU-registret, den blodbank som finns över alla som fötts i Sverige sedan 1975, ska kunna användas av polisen. Folkpartiet har nyligen klargjort att man inte vill se en sådan användning av registret eftersom det utgör ett hot mot den personliga integriteten. En större ändamålsglidning får man leta efter menar företrädarna för folkpartiet. Gott så, det vore orimligt att ge polisen en allmän tillgång till ett genetiskt register. Men undantag ska kunna vara tillåtna, menar folkpartiet. Problemet med undantag är inte enbart att de blir till en regel – så många behjärtansvärda undantag kan komma att göras att det inte rör sig om undantag längre – utan att undantagen kräver ett ställningstagande och bedömning av vad som kvalificerar dem som sådana. I det senare fallet är det inte risken att man leds in på ett sluttande plan som är problemet, utan att vissa fall upphöjs till en sådan status att de motiverar ett undantag medan andra inte gör det. Därmed introducerar man en bedömning av situationer och fall som är av ett hierarkiskt slag. Den bedömningen kan alltid låta vällovlig – vem vill inte att Anna Lindhs mördare ska fångas – men ger i praktiken en skillnad mellan skydd för vissa personer och andra. Vissa personers rättigheter kommer att väga mindre än andra personers. Därmed undermineras en av grunderna för att hävda människors jämlika rättigheter.