Kommuner och MR

Rapport om kommuners arbete med mänskliga rättigheter finns nu att hämta på hemsida för Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige

Kommuners ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter

Grundlagsutredningen

Vid sidan av att ta bort uppenbarhetsrekvisitet föreslår Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) också andra förändringar med bäring på rättigheter, bland annat att diskriminering på grund av sexuell läggning kommer att läggas bland diskrimineringsgrunderna i kapitel 2 av RF. Samerna kommer att särskilt nämnas i kapitel 1 där etniska, spårkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget samfundsliv nämns. Man föreslår vidare att denna del formuleras som ett ska istället för ett bör. Därmed anpassas RF till den europeiska ramkonventionen och man går samiska grupper delvis tillmötes, även om samers företrädare hade velat ha ett bättre skydd än det som ges bland första kapitlets målsättningsparagrafer. Bland målsättningarna föreslås också att en bestämmelse om att det allmänna ska verka för barns rätt införs.

Kropp och själ

Att titta på TV är inte bara roligt utan också nyttigt, till exempel om man lyssnar på Fredrik Lindström och han frågar sig (eller oss), om det gick att genomföra en hjärntransplantation, skulle du då vilja vara donator eller mottagare? Är det av större betydelse att överföra "sig själv" till en annan kropp eller få "sig själv" till livs en ny hjärna?

Mål och prioriteringar

En av de funktioner som mänskliga rättigheter kan ha i offentlig verksamhet är att formulera mål med verksamheten och klargöra prioriteringar. Ett allmänt problem i sammanhanget är att rättighetsformuleringar överlag inte är särskilt framträdande i svensk lagstiftning. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson påpekat tenderar de rättighetsformuleringar som finns i internationella och regionala konventioner om mänskliga rättigheter att gå förlorade när de överförs till svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas att konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller stipuleranden i termer av rätten till en viss sak, medan när dessa överförs i svensk lagstiftning formuleras det som ett ansvar för det allmänna att främja och trygga – exempelvis att främja och trygga social trygghet snarare än rätt till social trygghet.

I en undersökning om 16 kommuners arbete med mänskliga rättigheter som jag gjorde under 2008 framkommer också en del svagheter i målformuleringar utifrån mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter utgör inget direkt paraplybegrepp för kommunernas verksamhet i allmänhet. Göteborgs stads formuleringar i budgeten att kommunens verksamhet syftar till att förverkliga de mänskliga rättigheterna är delvis ett undantag i det sammanhanget. Men trots att mänskliga rättigheter inte är paraplybegrepp för verksamheterna nämns sådana värden och normer som likabehandling, icke-diskriminering och allas lika värde i kommunernas övergripande styrdokument. Dessutom specificeras särskilda perspektiv, exempelvis rörande barns rättigheter, funktionshinder och jämställdhet, i flera kommuners budget och centrala styrdokument. I flera av dessa fall anges också mer specifika uppdrag för nämnder och man lägger fast hur uppföljning och utvärdering ska ske. Därmed framträder den röda tråden mellan överordnade perspektiv och preciserade mål för nämnder och förvaltningar tydligt. I en del fall är det emellertid mer oklart. Överlag är rättighetsperspektivet i högre grad implicit än explicit.

Vid sidan av problem med att tydliggöra hur övergripande perspektiv bryts ner till mer specifika mål finns också problem i hur man ska bedöma mål som anger sådant som ”god kvalitet” och ett ”gott bemötande” och liknande ur ett rättighetsperspektiv. Vid sidan av de oklarheter som ligger i frågan om en viss tjänst kan sägas hålla god kvalitet ur ett människorättsperspektiv är det också oklart hur kvalitet översätts i rättigheter som invånarna kan hävda gentemot kommunerna. Ett steg på vägen i det här sammanhanget är de service- och kvalitetsdeklarationer som flera kommuner antagit. Sådana deklarationer är ett sätt att tydliggöra kommunernas ansvar och vad medborgarna kan förvänta sig av kommunerna, men ofta är dessa deklarationer allmänt formulerade. Det är dessutom långtifrån klart hur personer vid sidan av att framföra klagomål kan använda sig av deklarationerna för att hävda att kommunen inte lever upp till de krav som kan ställas utifrån mänskliga rättigheter. Ett relaterat problem har att göra med hur måluppfyllelse preciseras. Ofta förekommer uttryck som ”fler” och ”bättre”, ”färre” och ”mindre” och så vidare i formuleringarna av målen, exempelvis färre personer i försörjningsbidrag och fler i arbete, ökad andel av medborgarna som är nöjda med service och så vidare. Sådana målformuleringar klargör visserligen en inriktning som är realistisk i förhållande till tillgängliga resurser, men även här är rättighetsperspektivet inte tydligt. Ett problem har att göra med formuleringar som ”fler” och ”färre” inte tar i beaktande vilka dessa fler och färre är; rör det sig om resurssvaga eller resursstarka personer och grupper? Bakom fler och färre kan dölja sig stora skillnader i förutsättningar och därmed också frågor som handlar om möjligheter till en likvärdig tillgång till deltagande, service och så vidare. Även i en annan mening finns en risk att dessa formuleringar döljer faktiska prioriteringar. Ur ett rättighetsperspektiv är det en fördel att man klargör att det givet omständigheterna, exempelvis på grund av personella och ekonomiska resurser, inte går att förverkliga alla rättigheter eller allas rättigheter fullt ut. Även om det inte smickrar att skylta med att man inte fullt ut kan leva upp till sina åtaganden, är det sannolikt att en sådan deklarerad brist leder till en tydlig fokus på vad som behöver ändras för att kunna förverkliga rättigheterna liksom diskussion om hur det kan ske.