Mellan pessimism och optimism

Mänskliga rättigheter är en ofullbordad uppgift. Människorättsövergrepp sker varje dag och bristerna i tillgodoseende av rättigheter är uppenbara. Att det är så pass illa ställt med respekten, skyddet och tillgodoseendet av rättigheter är skäl nog att vara pessimistisk inför möjligheterna att vi någonsin kommer dithän att mänskliga rättigheter är fullt ut förverkligade i världen. Men vad ska vi göra med denna pessimism? Ett vanligt förhållningssätt är att kontrastera den med det som samtidigt hänt under de senaste 60 åren, att internationella och regionala människorättssystem vuxit fram som visar att det är möjligt att åstadkomma normförändringar. Mänskliga rättigheter är i allt större utsträckning ett sätt att fokusera ansträngningar för ökad jämlikhet och större frihet för människor – möjligheterna att leva ett liv som man själv valt snarare än ett liv som är valt åt en eller begränsat av omständigheterna.

Huruvida människors frihet ökat och de blivit mer jämlika eller inte är en svår fråga att ge ett svar på, men de mer optimistiska betraktarna kan peka på en rad förhållanden som ger ökad tyngd åt de grundläggande värden och normer som utmärker mänskliga rättigheter. Intressant i sammanhanget är att medan tanken om framsteg kritiserats och problematiserats i politisk debatt under de senaste årtiondena, i takt med att tilltron till politiska system som ett slags universallösningar på mänsklighetens problem minskat, är framstegstanken en väsentlig del av mycket av diskussionen kring mänskliga rättigheter. När tanken om framsteg diskuterades för tvåhundra år sedan i samband med upplysningen – en debatt som involverade filosofer som Kant och Rousseau – varnade de för en naiv tilltro till att saker och ting förändras till det bättre. Voltaire lät i satirens form Candide vara en person som även i elände och ofrihet såg den bästa av alla möjliga världar. Även i de akademiska diskussionerna under det senaste årtiondet har det funnits de som likt Candide hävdat att vi efter kalla krigets slut hittat ett universellt sätt att organisera mänskliga relationer.

I förhållande till en sådan naiv optimism om framsteg fungerar pessimismen som ett väsentligt korrektur, men den är i inte av något större värde om den inte gestaltas som en analys av de förhållanden som gör att människorättsövergrepp begås och tillgodoseendet av rättigheter brister. Sammanhängande med en sådan analys är att se mänskliga rättigheter som en möjlighet, en utgångspunkt för att handla enskilt och tillsammans. Kant talade i det sammanhanget om den profetiska användningen av historia när han diskuterade framstegstanken för tvåhundra år sedan. Den innebär att handla i nuet för att därigenom gestalta vår egen samtid. På många sätt kan vi tänka på mänskliga rättigheter på ett likartat sätt. Mellan en pessimism inför möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, som lätt leder till inaktivitet och passivitet, och en optimism som ser framsteg som en mer eller mindre oundviklig process, öppnar sig möjligheterna att agera.