Gott Nytt år!

Gott Nytt år önskar Mr -bloggen alla sköna rättighetsbärare. 2009 är året för rätt till allt gott med huvudsakligt fokus på styrka och inspiration.

Ingen rätt till nyårsbubbel..

Säg vad är väl en fransk nyår middag utan champagne? Mina gäster blev nästan utan i år.. 35 år och utan leg på systemet.. vet ni vad som händer då? Ja vet... jag fick gå hem utan bubbel:)..
Ingen rätt till bubbel 2008 alltså:)..

Annas tipshörna

Hej!

Nu är Annas tipshörna tillbaka. Och denna gång undrar jag vem som få mest rätt å 2009? Kommer vi satsa på kulturarbetare? föräldralösa barn? sätta pensionärer i arbete? arbete.. arbete.. arbete.. Jag satsar på att rätten till arbete kommer högst på den svenska agendan i år.. vad tror ni?

Gott Nytt År!

Vem får rätt 2009?

Grundlagsutredningen

Grundlagsutredningen lämnade sitt slutbetänkande i förra veckan och bland de förändringar som diskuterats märks förändringar av spärren för personval, omröstning om statsministern efter val och att det ska bli lättare att ta initiativ till kommunala folkomröstningar. Utredningen föreslår att rådgivande omröstningar ska hållas om minst 10 % av invånarna i kommun eller landsting begär det. Utredningen har också lagt fram en rad andra förslag, flera av dem inom rättighetsområdet. Ett av dessa är att uppenbarhetsrekvisitet när det gäller normkontroll tas bort. Man föreslår istället att formuleringar införs om de grundläggande utgångspunkterna för författningen - folksuveränitet och rättsstatliga principer - och att dessa särskilt ska beaktas när det gäller lag stiftad av riksdagen. På många sätt innebär det en väsentlig förändring, i varje fall om man anlägger ett längre tidsperspektiv. Vilka de praktiska konsekvenserna blr återstår naturligtvis att se. Utredningen föreslår emellertid inte inrättande av en författningsdomstol.

Se Grundlagsutredningen

Och att inte delta...

Den gamla staten var uteslutande. Den skickade iväg folk och gömde undan dem. Men den modern staten är inkluderande. Den vill ha med dig. Den inkluderande staten formulerar sig exempelvis så här. I en serietidning om diskriminering som heter Respekt och handlar om diskriminering och kränkande behandling i skolan, finns en bild på omslaget. På den tittar någon ut genom ett fönster från skolan på ett av barnen som står på skolgården. ”Du måste komma in!” Under står: ”ingen ska vara utanför”. Hur var det Herman Melville skrev i sin berättelse om Bartleby? I prefer not to.

Deltagande och delaktighet

En viktig del av ett rättighetsbaserat arbetssätt handlar om att inkludera dem som berörs i processer där projekt planeras och gestaltas. I en undersökning om mänskliga rättigheter i kommuner som gjorts under 2008 finns flera exempel på hur man arbetar med sådana frågor, bland annat inom projekt som rör barns rättigheter.

Ett exempel är arbetet i Karlskoga och Degerfors kommuners gemensamma folkhälsonämnd. Kommunerna samarbetar med flera andra kommuner inom projektet Partnerskap för förverkligande av barnkonventionen. Utvecklingen av kommunernas arbete med barns rättigheter har skett tillsammans med elever, bland annat genom att man bjudit in elevråd till hearings om vilka mål som ska prioriteras och också arbetat med klasser på ungefär samma sätt som man gör i samhällskunskap genom att diskutera vad politik handlar om, hur man agerar som remissorgan och påverkar politiken i övrigt.

Ett annat exempel är arbetet i Kungsbacka kommun i samband med arbetet att formulera grunderna för den första barn- och ungdomspolicyn som gällde mellan 2002 till 2005. I utvecklingen av denna tog man in synpunkter från ungefär 600 barn och ungdomar mellan 2 och 18 år. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar.

I båda kommunerna arbetade man således både med mer konventionella metoder, såsom enkäter och hearings som involverade unga och politiker, och mer okonventionella metoder, exempelvis samtal förda av pedagoger med mindre barn. En annan okonventionell metod är att låta barn rita och teckna för att uttrycka sina uppfattningar. Det arbetssättet har använts i Kristinehamns kommun i samband med utvecklandet av kommunens lokala tillväxtprogram och i Karlskoga/Degerfors i arbete med ett lokalt nöjt-barn index. Det senare är ett pilotprojekt tillsammans med Barnombudsmannen.

I flera av kommunerna finns ungdomsforum som ger möjligheter för unga att föra fram synpunkter till politikerna. Det gäller exempelvis vid framtagandet av det barn- och ungdomspolitiska programmet i Kristinehamn, i Södertäljes pågående arbete med ett sådant program och i Öckerö kommuns projekt Barnens öar. I Sundsvalls kommun har ett ungdomsråd nyligen inrättats som ett resultat av tidigare undersökningar kring barn och ungas uppfattningar. I Sundsvall var inrättandet av ungdomsforum utfallet av den LUPP som genomfördes i kommunen. LUPP är överlag ett vanligt använt sätt att få in synpunkter för att utforma ungdomspolicier. Vid sidan av att ungdomsforumen fungerar som kanaler för att kunna föra fram förslag och synpunkter arrangerar de också egna aktiviteter, vanligtvis inom fritidssektorn. Ungdomsråden ger möjligheter till ett mer kontinuerligt deltagande från ungas sida.

Andra sådana exempel är internetsajterna ”Barbro betalar” och ”Barbros bankomat” i Kungsbacka kommun. Barbros bankomat handlar om möjligheten för barn och unga att söka bidrag till mindre projekt och denna form av deltagandemöjlighet finns också i andra kommuner, bland annat i Sundsvall där det kallas ”ung pott”.

Att utveckla rättighetsperspektivet 6

Ett fjärde tillvägagångssätt för att utveckla rättighetsperspektivet är att integrera det i de administrativa processer där lagstiftning, policy och beslut genomförs. För att åstadkomma det är det väsentligt att organisationen byggs upp på ett sådant sätt att integrering av rättighetsperspektivet underlättas och att enskilda tjänstemän har kunskap och möjlighet att använda sig av perspektivet i sin dagliga verksamhet.

Förvaltningssystemet ska tillgodose flera värden; det ska vara rättssäkert, genomföra politiska beslut och fungera effektivt, både i termer av att vara ekonomiskt effektivt och leda till måluppfyllelse. När rättighetsperspektivet beaktas i förhållande till det administrativa systemet är det av vikt att beakta tjänstemännens autonomi, organisation och styrning av förvaltningen och integrering i ordinarie verksamhet.

Att det i hög grad är i mötet med den enskilde medborgaren som politiska beslut gestaltas och att många tjänstemän har betydande möjligheter att påverka detsamma ställer frågan om autonomi i centrum. Ur ett människorättsperspektiv är den autonomi som tjänstemän har både en möjlighet och ett problem. Det är en möjlighet därför att tjänstemännen kan ta i beaktande flera faktorer av betydelse för den enskilde utifrån hans eller hennes situation för att kunna nå ett gott resultat. Det är ett problem eftersom det också ökar risken för att det är subjektiva faktorer som kommer att vara utslagsgivande för beslut. Dessa frågor har diskuterats under längre tid, inte minst i förhållande till ramlagstiftning.

Organisation och styrning är också centralt. Möjligheterna för förvaltningar att arbeta aktivt och koordinerat för att förverkliga mänskliga rättigheter har i hög grad att göra med hur verksamheten styrs. I det sammanhanget brukar problem med sektorsorganiseringen av förvaltningen tas upp. Det är svårt att integrera mänskliga rättigheter och andra tvärsektoriella perspektiv i denna typ av organisation. Det är också svårt att klargöra ansvaret för dessa övergripande perspektiv. De sägs ofta att de ska genomsyra alla verksamheter, men det som är allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Ytterligare ett problem som hänger samman med sektorsorganiseringen är att många människor som inte passar in i de kategorier och profiler som en viss förvaltning är tänkt att arbeta med har svårt att få den hjälp och stöd som de behöver och har rätt till. Personer hamnar mellan stolarna och hänvisas fram och tillbaka mellan olika förvaltningar.

Vid sidan av problemen med sektorsorganiseringen har också frågorna om problemen med mål- och resultatstyrningen uppmärksammats, särskilt under senare år. Styrningssystemet genomfördes på bred front i svensk förvaltning under 1980- och 1990-talen. Den innebär att politiker ska styra förvaltningar genom att ange mål för verksamheten och kontrollera graden av måluppfyllelse. Det fanns till en början stora förhoppningar att man därmed skulle renodla och tydliggöra det politiska ansvaret och tjänstemännens roll, men flera av förhoppningarna har inte infriats. Bland problemen märks bristande samordning, oklara målformuleringar och dålig uppföljning. I diskussion och studier av målformuleringar har man visat på ett par problem. Det finns en tendens att politiker antingen formulerar alltför vaga och oprecisa mål som inte ger någon större vägledning och dessutom är svåra att mäta, eller alltför precisa mål som innebär att det snarare är den interna effektiviteten än värdet för medborgarna som sätts i centrum.

Att utveckla rättighetsperspektivet 5

En tredje väg att gå för utveckla ett rättighetsperspektiv anknyter till det sätt som individer på en marknad väljer tjänster. Ökade möjligheter att välja utförare av service och tjänster i kommunal och annan offentlig verksamhet har diskuterats under lång tid och flera reformer med denna inriktning har genomförts under de senaste tio till femton åren. I reformer och debatt har ökade möjligheter att välja skola, barnomsorg, äldreomsorg och liknande stått i fokus.

Detta synsätt skiljer sig från de två första sätten att utveckla rättighetsperspektivet i det att det inte är individen som rättighetsbärare eller deltagande i en kollektiv politisk process som står i fokus, utan istället att som kund uttrycka gillande och ogillande genom att ”rösta med fötterna”. Vid sidan av att öka valfriheten brukar det också framhävas av förespråkarna av marknadsmodellen att den genom konkurrens leder till bättre kvalitet på verksamheterna överlag.

När rättighetsperspektivet utvecklas via användningen av marknadsmodellen är det väsentligt att man specificerar innehåller i de tjänster som finns och också tillgodoser behovet av information för att kunna ta ställning till de olika tjänsterna. Det är naturligtvis även av vikt att uppmärksamma hur sociala och ekonomiska ojämlikheter slår igenom i reella valmöjligheter på ett likartat sätt som man i demokratiperspektivet måste ta i beaktande skillnader mellan människor när det gäller deras politiska resurser, såsom kontakter, pengar, utbildning och tid.

Att utveckla rättighetsperspektivet 4

Ett andra sätt att vidareutveckla rättighetsperspektivet är att anknyta till medborgarna som deltagare i politiska processer för att påverka beslut och utkräva ansvar. Under längre tid har det förts en debatt om den lokala demokratins villkor och det har också genomförts en rad reformer för att öka medborgares möjligheter till deltagande och delaktighet i politiskt beslutsfattande.

Sätten att stärka det medborgerliga inflytandet är flera. Man kan exempelvis anknyta till medborgarna som allmänpolitiskt intresserade personer. Som exempel kan nämnas rätten för invånarna att lägga fram medborgarförslag i kommuner. Ett annat sätt är att genom samråd göra det möjligt för medborgarna att föra fram synpunkter. En slags samråd är den som sker genom att inkludera föreningar och organisationer i beslutsfattande, planering och genomförande, exempelvis sådant de i många kommuner finns råd där frågor om funktionshindrades rättigheter behandlas. En annan typ av samråd är det som sker exempelvis i förhållande till fysisk planering eller dialog kring utveckling av stads- och kommundelar. Det är också möjligt att lägga vikt vid det sätt som invånarna är brukare av service och tjänster för att inkludera dem i planering, upplägg och utvärdering av verksamheten. Brukarinflytande har institutionaliserats i många verksamheter, särskilt i skola och omsorgsverksamhet.

Grundläggande för demokratidimensionen är att medborgarna ska ha jämlika möjligheter att påverka beslutsfattande och utkräva ansvar för fattade beslut. Både påverkan och ansvarsutkrävande är av vikt, även om det råder delade meningar om man framförallt bör poängtera inflytandemöjligheter eller ansvarsutkrävandet. Det finns också en stor diskussion om hur man skapar förutsättningar för att alla ska kunna delta. Att deltagandemöjligheter hänger samman med bland annat ekonomiska resurser, nätverk, utbildningsnivå och liknande är väl känt. Den forskning som finns om ökat deltagande visar vidare att det är väsentligt att man lokalt ges verkliga möjligheter att bestämma över hur resurser ska användas. I annat fall blir deltagandet mer fasad än reell påverkansmöjlighet.

Att utveckla rättighetsperspektivet 3

Ett sätt att utveckla rättighetsperspektivet är att knyta det till personers möjligheter att utkräva sina rättigheter genom rättssystemet. Det handlar då om att tydliggöra den rättsliga regleringen av verksamheten så att personer som anser sig vara missgynnade eller felaktigt behandlade kan överklaga beslut och få sin sak prövad i rättsliga instanser, alternativt i kvasirättsliga instanser med möjlighet att utfärda sanktioner. Ett exempel på det förra är i Sverige förvaltningsdomstolarna, medan ett exempel på det senare är ombudsmannainstitutioner.

Som ofta påpekats i debatt om förvaltningsdomstolarnas roll är det något paradoxalt att medan domstolar i det svenska politiska systemet tillmäts en mycket begränsad roll i att tydliggöra innebörden av de i regeringsformen angivna medborgerliga och politiska rättigheterna, spelar de desto större roll när det gäller tolkningen av sociala och ekonomiska rättigheterna. Även om de senare har en svagare grundlagsmässig ställning har förvaltningsdomstolarna haft en framträdande roll i att klarlägga innehållet i en del av de sociala rättigheterna. Vid sidan av förvaltningsdomstolarna har också utvecklingen inom EU betydelse för det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet, exempelvis sådant det handlar om framväxten av patienträttigheter.

Samtidigt är det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet relativt lite utvecklat i Sverige. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson diskuterar i sin handbok om arbete med mänskliga rättigheter på kommunal nivå tenderar fokus på individers rättigheter att bli otydligt när rättigheter överförs till svensk lagstiftning. Istället ställs förpliktelserna att främja, trygga och verka för att en viss social och ekonomisk situation i fokus. Abiri, Brodin och Johansson noterar att skillnaden mellan rättigheter och skyldigheten att främja har betydelse både för medborgaren, som därmed inte på ett uppenbart sätt har en bestämd rättighet, och för myndigheter i det inte faller sig naturligt att anlägga ett rättighetsperspektiv i handläggning eller i organisering av verksamheten.

Att tydliggöra rättighetsperspektivet i termer av utkrävbara rättigheter är ett sätt att stärka rättighetsperspektivet. Det kan vid sidan av utkrävbarhet genom domstol ske genom ombudsmannainstitutioner. Dessa institutioner kan utformas på olika sätt, men om man vill att de ska ha en funktion i att tillvarata individers rättigheter måste det dels finnas ett tydligt mandat att de ställningstaganden som görs i ombudsmannainstitutionen är bindande för förvaltningarna, dels att det finns ett sanktionssystem om man i verksamheter inte följer ombudsmännens ställningstaganden.

I den deklaration som antogs av SKL tillsammans med Europarådet i oktober 2008 ställer man sig positiv till utvecklingen av ombudsmannainstitutioner på lokal nivå, men det sägs inget om de mandat som dessa skulle kunna tänkas ha. I den mån kommunerna har infört ombudsmän, något som exempelvis finns i vissa kommuner inom äldreomsorgen, har de inte en ansvarsutkrävande funktion. Istället handlar det om ombudsmän vars roll är att föra vidare synpunkter och hjälpa personer genom att hänvisa dem rätt, underlätta deras kontakter med myndigheter och så vidare. Det senare är i sig mycket viktigt, men om man väljer att vidareutveckla rättighetsperspektivet genom den rättsliga modellen behöver ombudsmannainstitutioner ges ett tydligare mandat.

Att utveckla rättighetsperspektivet 2

När man diskuterar hur rättighetsperspektivet i offentlig verksamhet kan utvecklas handlar det bland annat om att hitta sätt att förankra det i de samhällssystem som är centrala i ett modernt samhälle. Samhällsvetare har under längre tid diskuterat de huvudsakliga mekanismer varigenom samhällen integreras, närmare bestämt genom rättssystemet, det politiska systemet, förvaltningssystemet och det ekonomiska systemet.

Rättighetsperspektivet kan förstås i förhållande till dessa system och får beroende på vilken anknytningspunkt som väljs också lite olika innebörd. De olika systemen ska inte ses som ömsesidigt uteslutande utan snarare som överlappande, även om det också finns konflikter mellan de olika modellerna. Bland dessa märks inte minst politiska frågor om inställningen till de olika systemen och också lämpligheten med dem. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter specificieras i artikel 2 att staten ska använda sina resurser till fullo för att förverkliga rättigheterna. I General Comment till artikeln sägs bland annat att förverkligandet av rättigheterna kan ske på olika sätt och att rättigheterna inte bygger på eller förutsätter ett särskilt system - så länge rättigheterna kan förverkligas och ömsesidighet och odelbarhet mellan medborgerliga och politiska och sociala och ekonomiska rättigheter erkänns.

Att utveckla rättighetsperspektivet 1

Vilken roll kan och bör mänskliga rättigheter spela i landstingskommunal och kommunal verksamhet? När man diskuterar den frågan är det lämpligt att börja med att reflektera över omfattningen av förpliktelserna för kommunernas del och betydelsen av ett rättighetsperspektiv.

Ett sätt att se på saken är att kommunerna är bundna att följa nationell och överstatlig lagstiftning samt tolkningen av densamma i domstolar, och att de rättigheter som kommer till uttryck på det sättet inte bara är grunden för de krav som kan ställas utan också mer eller mindre uttömmande specificerar dem. En annan ansats är att hävda att kommunerna bör utgå från ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet. Det senare innebär att kommunernas ansvar mycket väl kan sträcka sig utöver de lagstadgade kraven, även i de fall nationell lagstiftning och policy inte innehåller rättighetsformuleringar.

Rättighetsperspektivet innebär att rättigheter är grunden för invånarnas legitima förväntningar på kommunernas verksamhet. Vid sidan av att klargöra detta förhållande mellan rättighets- och skyldighetsbärare innebär rättighetsperspektivet också att utveckla individers förmåga att hävda sina rättigheter. Att stärka människors kunskap om sina rättigheter och möjligheter att använda sig av dem är mycket viktigt. Det betyder naturligtvis också att skyldighetsbärarna måste vara medvetna om de legitima krav som individer kan ställa på verksamheter och arbeta systematiskt för att uppfylla dessa. Av betydelse i det avseendet är också att kunna utkräva ansvar för fattade beslut, både gällande enskilda och mer övergripande i förhållande till de politiska beslutsprocesserna. Att institutionalisera ansvarsutkrävande är därför ytterligare en dimension av arbetet med ett tydligt rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbetssätt. Man brukar också lägga vikt vid att processen varigenom rättigheter förverkligas är inkluderande. I ett rättighetsbaserat arbetssätt ingår att inkludera de som berörs i såväl planering som genomförandeprocesser.