Till de mer roliga och samtidigt mest melankoliska av filosofiska genrer hör helt klart förfallshistorien. Så här är en. En gång i tiden definierades människan som ett politiskt djur (eller varelse). Att vara människa är enbart möjligt i staden – varken i familjen, byn eller i det kosmopolitiska livet. Bortom stadens murar finns enbart gudar och djur – de djur som olikt människan inte är politiska djur eller de som inte lever i en stad och därmed inte heller är politiska djur. Denna fina aristoteliska tradition hade stor betydelse fram till det att Hobbes kom och gjorde en riktig best till väktare över stadens murar. Och därmed föll de och med dem också distinktionen mellan de politiska djuren och de andra djuren. Och in trädde allehanda bestar, såväl gulliga som mindre gulliga. Och de politiska djuren blev många. Och vem kunde skilja ett svin från ett annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar