Veckans fråga: Hur definierar vi rätten till familj i Sverige?

Undrar om det inte vore spännande att se över hur vi i Sverige skulle definiera rätten till familj utifrån all skyddande social lagstiftning och långtgående politiska mål?

Det skulle kunna vara så att vi i praktiken går långt bortom det som som krävs i konventionerna. Vad tror ni? Hur ser mini-standarden ut i Sverige för att vi ska känna att ett barn har fått sin rätt till familj tillgodosedd?

Rätten till lugna föräldrar?

Under en underbar semestervecka på Sardinien såg jag och min vännina ett intressant fenomen. Vi såg lyckliga, självsäkra barn som tycktes ha en självklar roll och sjävluppfattning (om man nu kan ha det vid tre års ålder). Med det menar jag inte mer än vad man kan veta som utomstående betrakare, dvs barn som verkade trygga, naturliga, som var var aktiva deltagare i samtal som fördes.

Det finns natuligtvis ingen rätt till lugna föräldrar, och rätten till familj defineras inte alls på så vis. Men visst är det en vanlig syn med stressade kaffelatte mammor i Sverige i sin jakt efter att vara så mycket att de inte längre inger barnen med den naturliga plats och det naturliga lugn som de behöver för att växa in i en trygg sjävlbild?

Dessa barn som växer upp med alla rättigheter världen, har ändå inte fått sin rättmätiga dos av uppmärksamhet och lugn närvaro av förädrar som fick fler möjligheter och rättigheter än de kände sig trygga med. Vilken rättighet saknar de?

Mänskliga rättigheters universalism

Till de mer omdiskuterade temana i debatten om mänskliga rättigheter hör om de är universella eller inte. Ett vanligt sätt att argumentera när man ställs inför en konflikt om mänskliga rättigheters universalism är att försöka abstrahera sig ur den genom att hänvisa till ett mer överordnat värde. Om vi inte är överens om frihet betyder att slippa ha huvudduk eller att ha huvudduk kan vi säga att vi i varje fall är överens om att frihet är centralt. Ett annat sätt är att konkretisera. Det innebär att vi erkänner att vi inte är överens om det överordnade värdet och dess betydelse, men däremot om andra mer konkreta ting, exempelvis att inte tortera personer. Dessa strategier används flitigt i den filosofiska likaväl som politiska debatten om mänskliga rättigheters universalism. En mindre omhuldad men däremot mer ofta använd strategi är att öppna fragan mot framtiden. Det handlar i det här fallet om att ta tillfället i akt och förändra diskussionen sa att nya möjligheter öppnas. Ta som exempel konventionen om funktionshinder. Den är utfallet av en debatt som öppnas av den allmänna förklaringen, samtidigt som funktionshinder inte finns med i förklaringen. Genom att arbeta med det som finns för en förändring kan rättigheter gestaltas pa nya sätt. I en mening ligger denna öppning i det sätt som man i diskussionerna om den allmänna förklaringen undvek att ge ett definitivt abstrakt eller konkret svar pa fragan om vad den människa är som har rättigheter. Den strategin var ingen lösning pa konflikterna om mänskliga rättigheters universalism, vilket decennier av debatt och konflikt visar. Däremot visade det sig vara ett klokt drag, i det att inte mura in eftervärlden i en bestämd uppfattning utan istället ge oss senare födda möjligheten att ta tillfället i akt.

Vilken relevans har Arendt i dagens debatt om MR?

Filosofen Hannah Arendt noterade för länge sedan att när människor som bäst behöver mänskliga rättigheter är det som sämst ställt med respekt, skydd och tillgodoseende av dem:

"No paradox of contemporary politics is filled with a more poignant irony than the discrepancy between the efforts of well-meaning idealists who stubbornly insist on regarding as ’inalienable’ those human rights, which are enjoyed only by citizens of the most prosperous and civilized countries, and the situation of the rightless themselves" (Arendt, The Origins of Totalitarianism, s 279)

Arendt hade händelseutvecklingen under 1930-talet och framåt i åtanke när hon skrev sina reflektioner om bristen på tillgodoseende av mänskliga rättigheter i slutet av 1940-talet. Dessa reflektioner var i sin tur grunden för hennes tankar om att man egentligen borde hävda enbart en mänsklig rättighet, rätten att ha rättigheter – det vill säga medborgarskap. Arendts reflektioner om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap har diskuterats sedan dess. Om Arendt hade haft en annan uppfattning idag eller inte är svårt att säga. En del menar att hon hade tagit intryck av den institutionalisering som skett under de gångna 60 åren och inte dragit den pessimistiska slutsatsen att mänskliga rättigheter för att kunna vara effektivt egentligen inte kan vila på något annat än medborgarskap. Andra har en annan uppfattning och pekar på att även om mänskliga rättigheter är till att skydda just dem som inte i övrigt har en ställning att exempelvis som medborgare hävda och få rättigheter tillgodosedda, är det ofta just i dessa fall som de största problemen visar sig. Vård för papperslösa är ett aktuellt exempel bland många.

Arendts reflektioner reser emellertid ytterligare en fråga, som inte bara handlar om vad som är en lämplig nationell, regional och internationell institutionalisering av mänskliga rättigheter, utan också om dess grundvalar. Arendt menade att den naturrättsligt inspirerade tanken om att alla föds fria och jämlika är problematisk för den beslöjar det faktum att vi enbart blir till jämlikar i en politisk sammanslutning (staten). På många sätt är detta en aristoteliskt inspirerad tanke, men det intressanta i sammanhanget är inte den politiska sammanslutningen i sig utan att denna är grundad i det gemensamma handlandet. Den politiska sammanslutningens makt är inget annat än det att agera tillsammans. Där är detta handlande som bygger upp den gemensamma värld som sammanslutningen utgör. Det är enbart den makt som kommer ur det gemensamma agerandet som är tillräckligt för att också garantera rättigheter. Arendts skepsis när det gäller möjligheterna att genom mänskliga rättigheter skydda de rättslösa hade att göra med hennes uppfattning att denna makt inte kan skapas utanför staten (inte nödvändigtvis detsamma som dagens stater men den politiska sammanslutningen av medborgare i ett större eller mindre kollektiv)

Arendts poäng att makt skapas gemensamt och det är därigenom som vi blir fria och jämlika har två implikationer. För det första är det osäkert menade Arendt att ”mänsklighet” är tillräckligt starkt att underbygga detta skapande av frihet och jämlikhet, medan medborgarskap i varje fall under någorlunda lyckosamma förutsättningar visat sig vara det. Att vara människa rätt och slätt visar sig inte vara den grund den borde utgöra för rättigheter, menade Arendt, utan en fara för dem som inte på annat sätt har rättigheter. Den reducerar människan till en ”abstrakt nakenhet” och därmed visserligen något som man kan ha medlidande med, men också något man kan välja att ignorera. För det andra kan den makt som krävs för genomförande av mänskliga rättigheter inte lånas någon annanstans ifrån än det gemensamma agerandet för att skapa frihet och jämlikhet. Det senare är väsentligt eftersom det alltid finns en frestelse att låna styrka, tvång eller våld för det goda syftet (jfr diskussionen om humanitära interventioner). Oavsett hur man ser på Arendts reflektioner i förhållande till möjligheterna och svårigheterna att förverkliga mänskliga rättigheter i dagens värld tillhör de bland det mer oroande och intressanta som är skrivet kring dem.

Ny tidskrift om etik och global politik

Tidskriften Ethics and Global Politics, som ges ut vid Stockholms universitet, kom ut med sitt första nummer under våren 2008. Första numret innehåller bland annat artiklar av Richard Falk och Saskia Sassen.

Tidskriftens hemsida:
http://journals.sfu.ca/coaction/index.php/egp

När vi ändå är inne på böcker och tidskrifter kan google books rekommenderas för den som vill ha tillgång till böcker on-line:

http://books.google.com/

Och några exempel på universitet där forskning och undervisning bedrivits under längre tid:

Center for the Study of Human Rights, Columbia University:

http://hrcolumbia.org/

University of Minnesota Human Rights Center:

http://www1.umn.edu/humanrts/center/default.html

Centre for Human Rights, University of Pretoria

http://www.chr.up.ac.za/about/introduction.html

Vi blir fria...

Om vi tog oss tid att se oss själva och varandra för de individer vi verkligen är, kanske samhället och alla andra skulle sluta upp med att försöka kategorisera och kollektivisera oss?

från Montreal

Partnerskap för barnkonventionens genomförande

Barnombudsmannen har under lång tid arbetat med förverkligandet av barnkonventionen, i samarbete med såväl statliga, regionala som lokala förvaltningar. Ett av dessa projekt kallas partnerskap för barnkonventionens förverkligande. Projektet startades 2004 och förlängdes 2007 på ytterligare fyra år. I projektet samarbetar 12 svenska kommuner för att utveckla metoder för att öka barns och ungas inflytande, verka för att barnperspektivet ska genomsyra all kommunal planering, beslutsfattande och verksamhet samt utveckla indikatorer för att mäta resultaten av arbetet. Inom partnerskapet har man arbetat med att sammanställa exempel på arbete som sprids inom nätverket för att man i varje kommun ska fråga sig om och på vilket sätt man kan lära sig av andra kommuner, utbyte av erfarenheter genom regelbundna möten och genom att granska varandra. Denna kollegiala granskning innebär att de som arbetar med barn- och ungas rättigheter i den kommun som ska granskas gör en självutvärdering som sedan granskas av personer som jobbar med samma frågor i en annan kommun. Granskarna undersöker arbetet i kommunen genom att göra intervjuer med politiker, tjänstemän och barn och ungdomar och de planer och andra dokument som finns för att sedan sammanfatta sina resultat i en rapport om kommunen.

Bland de exempel på resultat som arbetet resulterat i nämns i partnerskapet bland annat utveckling av samråd mellan unga och politiker, inrättande av elevrådsnätverk, ungdomsråd och liknande för att öka barns och ungas deltagande och delaktighet i kommunen. Andra resultat är att man i vissa kommuner infört barnbokslut, stipuleranden om att barns rättigheter ska beaktas i beredning och beslut i kommunerna och utbildning av politiker, tjänstemän och revisorer för att öka medvetenheten om barnkonventionen och dess betydelse för kommunernas verksamhet. Inom partnerskapet har man också noterat att det finns flera problem och hinder som gör arbetet svårare, bland annat att det i vissa fall finns en brist på tydlighet från politiker, brist på kunskap, dålig samordning av de olika styrdokument som finns för kommunens verksamhet, att arbetet upplevs som en pålaga snarare än möjlighet och att bemötande och förhållningssätt i parktiken inte stämmer överens med barnkonventionens grundläggande principer. De problem som man uppmärksammat inom partnerskapets ram tillhör de som man vanligtvis tampas med i arbete med mänskliga rättigheter. Ofta återkommer de svårigheter som har göra med att arbeta tvärsektoriellt och övergripande kring rättighetsfrågor.

Se partnerskapets hemsida
http://www.orebro.se/barnkonventionen

Kvinnlig omtanke eller sexuella trakaserier?

Dagens mr-krönika av Montreal:

Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är naturligtvis en grund för anmälan och undersökning. Ingen skall behöva känna att de inte kan lita på sina kollegor och chefer, eller känna att de blir felaktigt behandlade på grund av sitt kön. Men situationen är inte alltid problemfri och var går egentligen gränsen för vad som kan kallas trakasserier när det så ofta sker en viss nivå av sexuella skämt mellan män och kvinnor, men även mellan samma kön?

Utan att egentligen ha sett statistik för sexuella trakasserier på arbetsplatsen, kan vi nog ändå utgå från att det av de anmälda fallen är det framför allt kvinnor som är 'offren' och män som är 'utövarna'. Troligast är också att dessa män besitter en superior position i förhållande till offren. Kanske är det också så att tanken att män utövar denna makt på kvinnor är så allmänt accepterad att man inte heller ser det möjliga i att kvinnor lika ofta kan vara 'utövare' och männen 'offer'?

För tillfället är jag själv, som kvinna, 'offer' för i mina ögon sexuella trakasserier av en många år yngre kvinnlig chef (inte min) på min arbetsplats. Det handlar om ständiga krav på uppmärksamhet och verbala uttryck som att 'jag är söt' eller 'ser så mystiskt exotisk ut i min sjal'. När jag öppet konfronterade henne med frågan om hon stötte på mig, fick jag svaret 'kanske det'. Efter den öppna konfrontationen gick hon över till att uttrycka sin åsikt via msn-chatten. Då kallar hon mig för 'lilla gumman', 'snygging' och 'du är för söt när du sitter där och ...'. I mina ögon är detta ett solklart uttryck för sexuella trakasserier. Den här chefen går över alla gränser kanske just på grund av att hon faktisk innehar en chefsposition. Kvinnor kan ofta ge varandra komplimanger. Hennes kommentarer till mig är ju faktiskt i högsta grad just komplimanger, men eftersom hon uttrycker dem på en arbetsplats, som chef, upplever jag det som att hon utövar sexuell makt på mig. Eller så har hon genuina känslor för mig. Detta är naturligtvis något jag skulle kunna ta upp med hennes chef, kanske också något jag borde göra. Men eftersom jag inte i grunden lider av det, jag uppfattar hennes beteende istället som barnsligt och omoget, även om det också är maktvidrigt, så väljer jag att behålla lugnet på arbetsplatsen. Trots det så har jag den största tilltro till att hennes chef skulle ta mig på stort allvar och undersöka situationen.

Jag tror att mitt agerande är väldigt vanligt, även om de bakomliggande orsakerna kan vara olika. Jag är vuxen med gott självförtroende, jag känner mig inte kränkt om än obehaglig till mods över det faktum att någon anser sig ha 'rätten' att säga något liknande till mig på det sätt som den här chefen gör. Jag har redan från början 'förminskat' henne genom att anse att hon inte är viktig nog för att kunna påverka mitt liv. Jag inser naturligtvis att det sista delvis är ett försvar från min sida för att inte påverkas negativt av hennes beteende.

Min fråga här är inte huruvida andra anser att jag ska anmäla henne eller inte - jag står fast vid mitt beslut, om inte något allvarligare inträffar. Min fråga är hur vi kan veta att en kvinna som säger något kärleksfullt, erotiskt eller sexuellt till en annan kvinna inte bara är ett uttryck för kvinnlig omtanke? Hur kan arbetsgivaren bevisa att det inte var menat som ett uttryck för sexuell makt när en kvinna behandlar en annan kvinna på ett sätt där en manlig chef i en motsvarande situation troligen hade ansetts skyldig? Och är detta något som även män utsätts för, det vill säga att manliga chefer behandlar andra män på arbetsplatsen som den här kvinnliga chefen behandlat mig? Om man dessutom går vidare och anmäler detta, innebär det då att man trampar in på andra rättighetsområden - såsom sexuell tillhörighet?

Sökande ombudsman ska förbättra bemötande

Att bemötas med respekt och förståelse för sin situation är av vikt i förvaltningar och deras arbete med mänskliga rättigheter. Under senare tid har det också blivit något som betonats i allt högre grad. Anledningen är enkel, det har varit si och så med det tidigare. En vän berättade i veckan hur det gick till när han skulle söka uppehållstillstånd i Sverige. Han hade fått ett jobb och sökte som medborgare i ett annat EU-land uppehållstillstånd på grund av arbete. På Migrationsverket tyckte man att han skulle söka på grund av anknytning till sin fru som är svensk medborgare. Men han insisterade på att få uppehållstillstånd på grund av sitt arbete. På verket sa man att man måste återkomma och eftersom han vid tidpunkten inte hade mobiltelefon gav han tjänstemannen sin frus telefonnummer. När han efter någon timme träffade sin fru sa hon att de ringt från verket och undrade om hon visste vad han gjorde, att han ville söka uppehållstillstånd på grund av arbete och inte anknytning. Det här var några år sedan och numera har Migrationsverket en sökandeombudsman.

Migrationsverketsrapport om deras Sökandeombusman: http://www.migrationsverket.se/pdffiler/verket/rapport2007-sokandeombudsmannen.pdf

Gubben är en madonna..

Gubben på bilden nedan är en madonna... inkilade i nischer på många bygator i Italien. Den här är från Barga, en lite by högt uppe på en bergstopp i norra Toskana.

Fråga är.. om det är en rättighet att öppet få visa sin religion och hedra den på gatan som man går på varje dag eller en kränkning för dem som har en annan trosinrikting än statskyrkan?

bättre skydd av rättigheter med en författningsdomstol?

En av de frågor som diskuterats i den sittande Grundlagsutredningen är att stärka domstolarnas ställning i författningen för att därigenom stärka skyddet av individers och gruppers rättigheter. Regeringen och miljöpartiet lanserade i en artikel i maj att de ville se en författningsreform som innebär inrättandet av en författningsdomstol. Vanligtvis framförs principiella argument för och emot en sådan reform, men mera sällan bryr sig någon om att fråga vilken skillnad en författningsdomstol eller utvidgad lagprövningsrätt egentligen innebär. Faktum är att ingen vet. Om rättigheter överlag respekteras, skyddas och tillgodoses bättre i exempelvis Tyskland, Italien och USA än i Sverige, Nederländerna eller Storbritannien och om det i sin tur har att göra med domstolars rätt att pröva giltigheten av lagar i förhållande till författningen vet ingen. Det är en i sämsta mening akademisk fråga. Mer troligt är att förverkligandet av rättigheter hänger samman med en rad andra förhållanden i samhället. Men eftersom dessa är diffusa och svårgripbara är det enklare att fokusera på något som man inte ens vet om det gör någon skillnad.

Veckans nyfikenhet

När såg du sist att någon fick en mänsklig rättighet tillgodosedd?

Mobbning – rättighetskränkningar och avvägningarna som inte erkänns

I en notis i Dagens Nyheter den 7 februari 2007 berättas om Marcus som utsatts för glåpord och fysiskt våld på väg från hem till skola. Marcus mobbades flera år från det hand var 12. Han har flyttat flera gånger för att undslippa sina mobbare och vågar inte hälsa på sin mamma som bor nära skolan. Skolan menar att de inte kunde ta ansvar för det som hände utanför skolan. Detta är bara ett exempel av otaliga som kan läsas i tidningar, på webben eller som vi kan höra vänner och bekanta berätta. I en undersökning i våras visades av mer än var femte elev känner sig utsatt för mobbning.

Mobbning och annan kränkande och förnedrande behandling är ett stort människorättsproblem. Det börjar äntligen tas på det allvar det förtjänar. Och för att stoppa mobbning samlas goda krafter. Stat och kommuner, organisationer och företag likaväl som frivilligorganisationer arbetar för att motverka och stävja mobbning. Det är på tiden. Att mobbning är oacceptabelt är grunden för denna verksamhet. Att säga det sänder en viktig signal, att samhället inte accepterar och tolererar mobbning och ska göra sitt yttersta för att motverka det och främja trygghet, kreativitet och tolerans. Men att säga att mobbning är oacceptabelt är också att dölja ett slags avvägning. Att göra sitt yttersta är naturligtvis inte att göra vad som helst. Vi varken kan eller bör göra allt. Vi vill inte bura in mobbare eller ha övervakning av varje människas rörelse i en skola. Vi vill inte kunna kontrollera attityder och förhållningssätt till den grad som behövs. För det öppnar också för något annat: kontroll, övervakning och inskränkning av frihet och rättigheter. Men dessa gränser erkänns väldigt sällan. Och i en mening är anledningen enkel. De kan egentligen inte sägas. Det blir detsamma som att säga att i varje fall vissa personer måste lämnas åt sitt öde. Men mellan det oacceptabla och det oacceptabla är mänskliga rättigheter ett ledmotiv för stöd i arbetet. Ett arbete som inte kan upphöra, men kan det bli mer än mer än politiska mål som säger "gör så gott ni kan"?

Samtal om rätten att röra sig över gränser 18/8

Lilla Estrad (f.d. Ordtältet):• De papperslösa, demokratin och rätten att röra sig över gränserMed utgångspunkt i sina bidrag till Fronesis nummer om migrationdiskuterar statsvetaren Mikael Spång det spända förhållandet mellanidealet om fri rörlighet och den demokratiska nationalstaten, ochfrilansjournalisten Joacim Blomqvist arbetskraftinvandringens utseendeoch situationen för papperslösa invandrare.Måndag 18 augusti kl 22.00.

Frihet som rättighet?

När blir vi fria? När vi föds, om vi ska tro den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och andra liknande uttryck för tilltron till – ja, vad? Förnuft, kanske. Eller empati, eller människan. Eller reflektionen över historiska oförätter och illdåd. Eller? Vilket slags uttryck är mänskliga rättigheter? Ingen har kunnat ge ett alldeles bra svar på den frågan. Och däri ligger utmaningen. Ta den.

Hej!

Kul att du hittade hit! Första krönikan kommer i veckan. Håll ut. Sen vill vi höra vad du tycker, vad du ser kan förbättras eller hur du skulle vilja att dina rättigheter skyddades, respekterades eller främjades.

Välkommen till Mr-bloggen!

Hoppas vi ses igen!