Under en underbar semestervecka på Sardinien såg jag och min vännina ett intressant fenomen. Vi såg lyckliga, självsäkra barn som tycktes ha en självklar roll och sjävluppfattning (om man nu kan ha det vid tre års ålder). Med det menar jag inte mer än vad man kan veta som utomstående betrakare, dvs barn som verkade trygga, naturliga, som var var aktiva deltagare i samtal som fördes.
Det finns natuligtvis ingen rätt till lugna föräldrar, och rätten till familj defineras inte alls på så vis. Men visst är det en vanlig syn med stressade kaffelatte mammor i Sverige i sin jakt efter att vara så mycket att de inte längre inger barnen med den naturliga plats och det naturliga lugn som de behöver för att växa in i en trygg sjävlbild?
Dessa barn som växer upp med alla rättigheter världen, har ändå inte fått sin rättmätiga dos av uppmärksamhet och lugn närvaro av förädrar som fick fler möjligheter och rättigheter än de kände sig trygga med. Vilken rättighet saknar de?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar