Mobbning – rättighetskränkningar och avvägningarna som inte erkänns

I en notis i Dagens Nyheter den 7 februari 2007 berättas om Marcus som utsatts för glåpord och fysiskt våld på väg från hem till skola. Marcus mobbades flera år från det hand var 12. Han har flyttat flera gånger för att undslippa sina mobbare och vågar inte hälsa på sin mamma som bor nära skolan. Skolan menar att de inte kunde ta ansvar för det som hände utanför skolan. Detta är bara ett exempel av otaliga som kan läsas i tidningar, på webben eller som vi kan höra vänner och bekanta berätta. I en undersökning i våras visades av mer än var femte elev känner sig utsatt för mobbning.

Mobbning och annan kränkande och förnedrande behandling är ett stort människorättsproblem. Det börjar äntligen tas på det allvar det förtjänar. Och för att stoppa mobbning samlas goda krafter. Stat och kommuner, organisationer och företag likaväl som frivilligorganisationer arbetar för att motverka och stävja mobbning. Det är på tiden. Att mobbning är oacceptabelt är grunden för denna verksamhet. Att säga det sänder en viktig signal, att samhället inte accepterar och tolererar mobbning och ska göra sitt yttersta för att motverka det och främja trygghet, kreativitet och tolerans. Men att säga att mobbning är oacceptabelt är också att dölja ett slags avvägning. Att göra sitt yttersta är naturligtvis inte att göra vad som helst. Vi varken kan eller bör göra allt. Vi vill inte bura in mobbare eller ha övervakning av varje människas rörelse i en skola. Vi vill inte kunna kontrollera attityder och förhållningssätt till den grad som behövs. För det öppnar också för något annat: kontroll, övervakning och inskränkning av frihet och rättigheter. Men dessa gränser erkänns väldigt sällan. Och i en mening är anledningen enkel. De kan egentligen inte sägas. Det blir detsamma som att säga att i varje fall vissa personer måste lämnas åt sitt öde. Men mellan det oacceptabla och det oacceptabla är mänskliga rättigheter ett ledmotiv för stöd i arbetet. Ett arbete som inte kan upphöra, men kan det bli mer än mer än politiska mål som säger "gör så gott ni kan"?