Gott Nytt år önskar Mr -bloggen alla sköna rättighetsbärare. 2009 är året för rätt till allt gott med huvudsakligt fokus på styrka och inspiration.
tisdag 30 december 2008
Ingen rätt till nyårsbubbel..
Säg vad är väl en fransk nyår middag utan champagne? Mina gäster blev nästan utan i år.. 35 år och utan leg på systemet.. vet ni vad som händer då? Ja vet... jag fick gå hem utan bubbel:)..
Ingen rätt till bubbel 2008 alltså:)..
Ingen rätt till bubbel 2008 alltså:)..
lördag 27 december 2008
Annas tipshörna
Hej!
Nu är Annas tipshörna tillbaka. Och denna gång undrar jag vem som få mest rätt å 2009? Kommer vi satsa på kulturarbetare? föräldralösa barn? sätta pensionärer i arbete? arbete.. arbete.. arbete.. Jag satsar på att rätten till arbete kommer högst på den svenska agendan i år.. vad tror ni?
Gott Nytt År!
Nu är Annas tipshörna tillbaka. Och denna gång undrar jag vem som få mest rätt å 2009? Kommer vi satsa på kulturarbetare? föräldralösa barn? sätta pensionärer i arbete? arbete.. arbete.. arbete.. Jag satsar på att rätten till arbete kommer högst på den svenska agendan i år.. vad tror ni?
Gott Nytt År!
tisdag 23 december 2008
Grundlagsutredningen
Grundlagsutredningen lämnade sitt slutbetänkande i förra veckan och bland de förändringar som diskuterats märks förändringar av spärren för personval, omröstning om statsministern efter val och att det ska bli lättare att ta initiativ till kommunala folkomröstningar. Utredningen föreslår att rådgivande omröstningar ska hållas om minst 10 % av invånarna i kommun eller landsting begär det. Utredningen har också lagt fram en rad andra förslag, flera av dem inom rättighetsområdet. Ett av dessa är att uppenbarhetsrekvisitet när det gäller normkontroll tas bort. Man föreslår istället att formuleringar införs om de grundläggande utgångspunkterna för författningen - folksuveränitet och rättsstatliga principer - och att dessa särskilt ska beaktas när det gäller lag stiftad av riksdagen. På många sätt innebär det en väsentlig förändring, i varje fall om man anlägger ett längre tidsperspektiv. Vilka de praktiska konsekvenserna blr återstår naturligtvis att se. Utredningen föreslår emellertid inte inrättande av en författningsdomstol.
Se Grundlagsutredningen
Se Grundlagsutredningen
söndag 21 december 2008
Och att inte delta...
Den gamla staten var uteslutande. Den skickade iväg folk och gömde undan dem. Men den modern staten är inkluderande. Den vill ha med dig. Den inkluderande staten formulerar sig exempelvis så här. I en serietidning om diskriminering som heter Respekt och handlar om diskriminering och kränkande behandling i skolan, finns en bild på omslaget. På den tittar någon ut genom ett fönster från skolan på ett av barnen som står på skolgården. ”Du måste komma in!” Under står: ”ingen ska vara utanför”. Hur var det Herman Melville skrev i sin berättelse om Bartleby? I prefer not to.
Deltagande och delaktighet
En viktig del av ett rättighetsbaserat arbetssätt handlar om att inkludera dem som berörs i processer där projekt planeras och gestaltas. I en undersökning om mänskliga rättigheter i kommuner som gjorts under 2008 finns flera exempel på hur man arbetar med sådana frågor, bland annat inom projekt som rör barns rättigheter.
Ett exempel är arbetet i Karlskoga och Degerfors kommuners gemensamma folkhälsonämnd. Kommunerna samarbetar med flera andra kommuner inom projektet Partnerskap för förverkligande av barnkonventionen. Utvecklingen av kommunernas arbete med barns rättigheter har skett tillsammans med elever, bland annat genom att man bjudit in elevråd till hearings om vilka mål som ska prioriteras och också arbetat med klasser på ungefär samma sätt som man gör i samhällskunskap genom att diskutera vad politik handlar om, hur man agerar som remissorgan och påverkar politiken i övrigt.
Ett annat exempel är arbetet i Kungsbacka kommun i samband med arbetet att formulera grunderna för den första barn- och ungdomspolicyn som gällde mellan 2002 till 2005. I utvecklingen av denna tog man in synpunkter från ungefär 600 barn och ungdomar mellan 2 och 18 år. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar.
I båda kommunerna arbetade man således både med mer konventionella metoder, såsom enkäter och hearings som involverade unga och politiker, och mer okonventionella metoder, exempelvis samtal förda av pedagoger med mindre barn. En annan okonventionell metod är att låta barn rita och teckna för att uttrycka sina uppfattningar. Det arbetssättet har använts i Kristinehamns kommun i samband med utvecklandet av kommunens lokala tillväxtprogram och i Karlskoga/Degerfors i arbete med ett lokalt nöjt-barn index. Det senare är ett pilotprojekt tillsammans med Barnombudsmannen.
I flera av kommunerna finns ungdomsforum som ger möjligheter för unga att föra fram synpunkter till politikerna. Det gäller exempelvis vid framtagandet av det barn- och ungdomspolitiska programmet i Kristinehamn, i Södertäljes pågående arbete med ett sådant program och i Öckerö kommuns projekt Barnens öar. I Sundsvalls kommun har ett ungdomsråd nyligen inrättats som ett resultat av tidigare undersökningar kring barn och ungas uppfattningar. I Sundsvall var inrättandet av ungdomsforum utfallet av den LUPP som genomfördes i kommunen. LUPP är överlag ett vanligt använt sätt att få in synpunkter för att utforma ungdomspolicier. Vid sidan av att ungdomsforumen fungerar som kanaler för att kunna föra fram förslag och synpunkter arrangerar de också egna aktiviteter, vanligtvis inom fritidssektorn. Ungdomsråden ger möjligheter till ett mer kontinuerligt deltagande från ungas sida.
Andra sådana exempel är internetsajterna ”Barbro betalar” och ”Barbros bankomat” i Kungsbacka kommun. Barbros bankomat handlar om möjligheten för barn och unga att söka bidrag till mindre projekt och denna form av deltagandemöjlighet finns också i andra kommuner, bland annat i Sundsvall där det kallas ”ung pott”.
Ett exempel är arbetet i Karlskoga och Degerfors kommuners gemensamma folkhälsonämnd. Kommunerna samarbetar med flera andra kommuner inom projektet Partnerskap för förverkligande av barnkonventionen. Utvecklingen av kommunernas arbete med barns rättigheter har skett tillsammans med elever, bland annat genom att man bjudit in elevråd till hearings om vilka mål som ska prioriteras och också arbetat med klasser på ungefär samma sätt som man gör i samhällskunskap genom att diskutera vad politik handlar om, hur man agerar som remissorgan och påverkar politiken i övrigt.
Ett annat exempel är arbetet i Kungsbacka kommun i samband med arbetet att formulera grunderna för den första barn- och ungdomspolicyn som gällde mellan 2002 till 2005. I utvecklingen av denna tog man in synpunkter från ungefär 600 barn och ungdomar mellan 2 och 18 år. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar. Bland de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar.
I båda kommunerna arbetade man således både med mer konventionella metoder, såsom enkäter och hearings som involverade unga och politiker, och mer okonventionella metoder, exempelvis samtal förda av pedagoger med mindre barn. En annan okonventionell metod är att låta barn rita och teckna för att uttrycka sina uppfattningar. Det arbetssättet har använts i Kristinehamns kommun i samband med utvecklandet av kommunens lokala tillväxtprogram och i Karlskoga/Degerfors i arbete med ett lokalt nöjt-barn index. Det senare är ett pilotprojekt tillsammans med Barnombudsmannen.
I flera av kommunerna finns ungdomsforum som ger möjligheter för unga att föra fram synpunkter till politikerna. Det gäller exempelvis vid framtagandet av det barn- och ungdomspolitiska programmet i Kristinehamn, i Södertäljes pågående arbete med ett sådant program och i Öckerö kommuns projekt Barnens öar. I Sundsvalls kommun har ett ungdomsråd nyligen inrättats som ett resultat av tidigare undersökningar kring barn och ungas uppfattningar. I Sundsvall var inrättandet av ungdomsforum utfallet av den LUPP som genomfördes i kommunen. LUPP är överlag ett vanligt använt sätt att få in synpunkter för att utforma ungdomspolicier. Vid sidan av att ungdomsforumen fungerar som kanaler för att kunna föra fram förslag och synpunkter arrangerar de också egna aktiviteter, vanligtvis inom fritidssektorn. Ungdomsråden ger möjligheter till ett mer kontinuerligt deltagande från ungas sida.
Andra sådana exempel är internetsajterna ”Barbro betalar” och ”Barbros bankomat” i Kungsbacka kommun. Barbros bankomat handlar om möjligheten för barn och unga att söka bidrag till mindre projekt och denna form av deltagandemöjlighet finns också i andra kommuner, bland annat i Sundsvall där det kallas ”ung pott”.
söndag 7 december 2008
Att utveckla rättighetsperspektivet 6
Ett fjärde tillvägagångssätt för att utveckla rättighetsperspektivet är att integrera det i de administrativa processer där lagstiftning, policy och beslut genomförs. För att åstadkomma det är det väsentligt att organisationen byggs upp på ett sådant sätt att integrering av rättighetsperspektivet underlättas och att enskilda tjänstemän har kunskap och möjlighet att använda sig av perspektivet i sin dagliga verksamhet.
Förvaltningssystemet ska tillgodose flera värden; det ska vara rättssäkert, genomföra politiska beslut och fungera effektivt, både i termer av att vara ekonomiskt effektivt och leda till måluppfyllelse. När rättighetsperspektivet beaktas i förhållande till det administrativa systemet är det av vikt att beakta tjänstemännens autonomi, organisation och styrning av förvaltningen och integrering i ordinarie verksamhet.
Att det i hög grad är i mötet med den enskilde medborgaren som politiska beslut gestaltas och att många tjänstemän har betydande möjligheter att påverka detsamma ställer frågan om autonomi i centrum. Ur ett människorättsperspektiv är den autonomi som tjänstemän har både en möjlighet och ett problem. Det är en möjlighet därför att tjänstemännen kan ta i beaktande flera faktorer av betydelse för den enskilde utifrån hans eller hennes situation för att kunna nå ett gott resultat. Det är ett problem eftersom det också ökar risken för att det är subjektiva faktorer som kommer att vara utslagsgivande för beslut. Dessa frågor har diskuterats under längre tid, inte minst i förhållande till ramlagstiftning.
Organisation och styrning är också centralt. Möjligheterna för förvaltningar att arbeta aktivt och koordinerat för att förverkliga mänskliga rättigheter har i hög grad att göra med hur verksamheten styrs. I det sammanhanget brukar problem med sektorsorganiseringen av förvaltningen tas upp. Det är svårt att integrera mänskliga rättigheter och andra tvärsektoriella perspektiv i denna typ av organisation. Det är också svårt att klargöra ansvaret för dessa övergripande perspektiv. De sägs ofta att de ska genomsyra alla verksamheter, men det som är allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Ytterligare ett problem som hänger samman med sektorsorganiseringen är att många människor som inte passar in i de kategorier och profiler som en viss förvaltning är tänkt att arbeta med har svårt att få den hjälp och stöd som de behöver och har rätt till. Personer hamnar mellan stolarna och hänvisas fram och tillbaka mellan olika förvaltningar.
Vid sidan av problemen med sektorsorganiseringen har också frågorna om problemen med mål- och resultatstyrningen uppmärksammats, särskilt under senare år. Styrningssystemet genomfördes på bred front i svensk förvaltning under 1980- och 1990-talen. Den innebär att politiker ska styra förvaltningar genom att ange mål för verksamheten och kontrollera graden av måluppfyllelse. Det fanns till en början stora förhoppningar att man därmed skulle renodla och tydliggöra det politiska ansvaret och tjänstemännens roll, men flera av förhoppningarna har inte infriats. Bland problemen märks bristande samordning, oklara målformuleringar och dålig uppföljning. I diskussion och studier av målformuleringar har man visat på ett par problem. Det finns en tendens att politiker antingen formulerar alltför vaga och oprecisa mål som inte ger någon större vägledning och dessutom är svåra att mäta, eller alltför precisa mål som innebär att det snarare är den interna effektiviteten än värdet för medborgarna som sätts i centrum.
Förvaltningssystemet ska tillgodose flera värden; det ska vara rättssäkert, genomföra politiska beslut och fungera effektivt, både i termer av att vara ekonomiskt effektivt och leda till måluppfyllelse. När rättighetsperspektivet beaktas i förhållande till det administrativa systemet är det av vikt att beakta tjänstemännens autonomi, organisation och styrning av förvaltningen och integrering i ordinarie verksamhet.
Att det i hög grad är i mötet med den enskilde medborgaren som politiska beslut gestaltas och att många tjänstemän har betydande möjligheter att påverka detsamma ställer frågan om autonomi i centrum. Ur ett människorättsperspektiv är den autonomi som tjänstemän har både en möjlighet och ett problem. Det är en möjlighet därför att tjänstemännen kan ta i beaktande flera faktorer av betydelse för den enskilde utifrån hans eller hennes situation för att kunna nå ett gott resultat. Det är ett problem eftersom det också ökar risken för att det är subjektiva faktorer som kommer att vara utslagsgivande för beslut. Dessa frågor har diskuterats under längre tid, inte minst i förhållande till ramlagstiftning.
Organisation och styrning är också centralt. Möjligheterna för förvaltningar att arbeta aktivt och koordinerat för att förverkliga mänskliga rättigheter har i hög grad att göra med hur verksamheten styrs. I det sammanhanget brukar problem med sektorsorganiseringen av förvaltningen tas upp. Det är svårt att integrera mänskliga rättigheter och andra tvärsektoriella perspektiv i denna typ av organisation. Det är också svårt att klargöra ansvaret för dessa övergripande perspektiv. De sägs ofta att de ska genomsyra alla verksamheter, men det som är allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Ytterligare ett problem som hänger samman med sektorsorganiseringen är att många människor som inte passar in i de kategorier och profiler som en viss förvaltning är tänkt att arbeta med har svårt att få den hjälp och stöd som de behöver och har rätt till. Personer hamnar mellan stolarna och hänvisas fram och tillbaka mellan olika förvaltningar.
Vid sidan av problemen med sektorsorganiseringen har också frågorna om problemen med mål- och resultatstyrningen uppmärksammats, särskilt under senare år. Styrningssystemet genomfördes på bred front i svensk förvaltning under 1980- och 1990-talen. Den innebär att politiker ska styra förvaltningar genom att ange mål för verksamheten och kontrollera graden av måluppfyllelse. Det fanns till en början stora förhoppningar att man därmed skulle renodla och tydliggöra det politiska ansvaret och tjänstemännens roll, men flera av förhoppningarna har inte infriats. Bland problemen märks bristande samordning, oklara målformuleringar och dålig uppföljning. I diskussion och studier av målformuleringar har man visat på ett par problem. Det finns en tendens att politiker antingen formulerar alltför vaga och oprecisa mål som inte ger någon större vägledning och dessutom är svåra att mäta, eller alltför precisa mål som innebär att det snarare är den interna effektiviteten än värdet för medborgarna som sätts i centrum.
Att utveckla rättighetsperspektivet 5
En tredje väg att gå för utveckla ett rättighetsperspektiv anknyter till det sätt som individer på en marknad väljer tjänster. Ökade möjligheter att välja utförare av service och tjänster i kommunal och annan offentlig verksamhet har diskuterats under lång tid och flera reformer med denna inriktning har genomförts under de senaste tio till femton åren. I reformer och debatt har ökade möjligheter att välja skola, barnomsorg, äldreomsorg och liknande stått i fokus.
Detta synsätt skiljer sig från de två första sätten att utveckla rättighetsperspektivet i det att det inte är individen som rättighetsbärare eller deltagande i en kollektiv politisk process som står i fokus, utan istället att som kund uttrycka gillande och ogillande genom att ”rösta med fötterna”. Vid sidan av att öka valfriheten brukar det också framhävas av förespråkarna av marknadsmodellen att den genom konkurrens leder till bättre kvalitet på verksamheterna överlag.
När rättighetsperspektivet utvecklas via användningen av marknadsmodellen är det väsentligt att man specificerar innehåller i de tjänster som finns och också tillgodoser behovet av information för att kunna ta ställning till de olika tjänsterna. Det är naturligtvis även av vikt att uppmärksamma hur sociala och ekonomiska ojämlikheter slår igenom i reella valmöjligheter på ett likartat sätt som man i demokratiperspektivet måste ta i beaktande skillnader mellan människor när det gäller deras politiska resurser, såsom kontakter, pengar, utbildning och tid.
Detta synsätt skiljer sig från de två första sätten att utveckla rättighetsperspektivet i det att det inte är individen som rättighetsbärare eller deltagande i en kollektiv politisk process som står i fokus, utan istället att som kund uttrycka gillande och ogillande genom att ”rösta med fötterna”. Vid sidan av att öka valfriheten brukar det också framhävas av förespråkarna av marknadsmodellen att den genom konkurrens leder till bättre kvalitet på verksamheterna överlag.
När rättighetsperspektivet utvecklas via användningen av marknadsmodellen är det väsentligt att man specificerar innehåller i de tjänster som finns och också tillgodoser behovet av information för att kunna ta ställning till de olika tjänsterna. Det är naturligtvis även av vikt att uppmärksamma hur sociala och ekonomiska ojämlikheter slår igenom i reella valmöjligheter på ett likartat sätt som man i demokratiperspektivet måste ta i beaktande skillnader mellan människor när det gäller deras politiska resurser, såsom kontakter, pengar, utbildning och tid.
tisdag 2 december 2008
Att utveckla rättighetsperspektivet 4
Ett andra sätt att vidareutveckla rättighetsperspektivet är att anknyta till medborgarna som deltagare i politiska processer för att påverka beslut och utkräva ansvar. Under längre tid har det förts en debatt om den lokala demokratins villkor och det har också genomförts en rad reformer för att öka medborgares möjligheter till deltagande och delaktighet i politiskt beslutsfattande.
Sätten att stärka det medborgerliga inflytandet är flera. Man kan exempelvis anknyta till medborgarna som allmänpolitiskt intresserade personer. Som exempel kan nämnas rätten för invånarna att lägga fram medborgarförslag i kommuner. Ett annat sätt är att genom samråd göra det möjligt för medborgarna att föra fram synpunkter. En slags samråd är den som sker genom att inkludera föreningar och organisationer i beslutsfattande, planering och genomförande, exempelvis sådant de i många kommuner finns råd där frågor om funktionshindrades rättigheter behandlas. En annan typ av samråd är det som sker exempelvis i förhållande till fysisk planering eller dialog kring utveckling av stads- och kommundelar. Det är också möjligt att lägga vikt vid det sätt som invånarna är brukare av service och tjänster för att inkludera dem i planering, upplägg och utvärdering av verksamheten. Brukarinflytande har institutionaliserats i många verksamheter, särskilt i skola och omsorgsverksamhet.
Grundläggande för demokratidimensionen är att medborgarna ska ha jämlika möjligheter att påverka beslutsfattande och utkräva ansvar för fattade beslut. Både påverkan och ansvarsutkrävande är av vikt, även om det råder delade meningar om man framförallt bör poängtera inflytandemöjligheter eller ansvarsutkrävandet. Det finns också en stor diskussion om hur man skapar förutsättningar för att alla ska kunna delta. Att deltagandemöjligheter hänger samman med bland annat ekonomiska resurser, nätverk, utbildningsnivå och liknande är väl känt. Den forskning som finns om ökat deltagande visar vidare att det är väsentligt att man lokalt ges verkliga möjligheter att bestämma över hur resurser ska användas. I annat fall blir deltagandet mer fasad än reell påverkansmöjlighet.
Sätten att stärka det medborgerliga inflytandet är flera. Man kan exempelvis anknyta till medborgarna som allmänpolitiskt intresserade personer. Som exempel kan nämnas rätten för invånarna att lägga fram medborgarförslag i kommuner. Ett annat sätt är att genom samråd göra det möjligt för medborgarna att föra fram synpunkter. En slags samråd är den som sker genom att inkludera föreningar och organisationer i beslutsfattande, planering och genomförande, exempelvis sådant de i många kommuner finns råd där frågor om funktionshindrades rättigheter behandlas. En annan typ av samråd är det som sker exempelvis i förhållande till fysisk planering eller dialog kring utveckling av stads- och kommundelar. Det är också möjligt att lägga vikt vid det sätt som invånarna är brukare av service och tjänster för att inkludera dem i planering, upplägg och utvärdering av verksamheten. Brukarinflytande har institutionaliserats i många verksamheter, särskilt i skola och omsorgsverksamhet.
Grundläggande för demokratidimensionen är att medborgarna ska ha jämlika möjligheter att påverka beslutsfattande och utkräva ansvar för fattade beslut. Både påverkan och ansvarsutkrävande är av vikt, även om det råder delade meningar om man framförallt bör poängtera inflytandemöjligheter eller ansvarsutkrävandet. Det finns också en stor diskussion om hur man skapar förutsättningar för att alla ska kunna delta. Att deltagandemöjligheter hänger samman med bland annat ekonomiska resurser, nätverk, utbildningsnivå och liknande är väl känt. Den forskning som finns om ökat deltagande visar vidare att det är väsentligt att man lokalt ges verkliga möjligheter att bestämma över hur resurser ska användas. I annat fall blir deltagandet mer fasad än reell påverkansmöjlighet.
Att utveckla rättighetsperspektivet 3
Ett sätt att utveckla rättighetsperspektivet är att knyta det till personers möjligheter att utkräva sina rättigheter genom rättssystemet. Det handlar då om att tydliggöra den rättsliga regleringen av verksamheten så att personer som anser sig vara missgynnade eller felaktigt behandlade kan överklaga beslut och få sin sak prövad i rättsliga instanser, alternativt i kvasirättsliga instanser med möjlighet att utfärda sanktioner. Ett exempel på det förra är i Sverige förvaltningsdomstolarna, medan ett exempel på det senare är ombudsmannainstitutioner.
Som ofta påpekats i debatt om förvaltningsdomstolarnas roll är det något paradoxalt att medan domstolar i det svenska politiska systemet tillmäts en mycket begränsad roll i att tydliggöra innebörden av de i regeringsformen angivna medborgerliga och politiska rättigheterna, spelar de desto större roll när det gäller tolkningen av sociala och ekonomiska rättigheterna. Även om de senare har en svagare grundlagsmässig ställning har förvaltningsdomstolarna haft en framträdande roll i att klarlägga innehållet i en del av de sociala rättigheterna. Vid sidan av förvaltningsdomstolarna har också utvecklingen inom EU betydelse för det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet, exempelvis sådant det handlar om framväxten av patienträttigheter.
Samtidigt är det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet relativt lite utvecklat i Sverige. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson diskuterar i sin handbok om arbete med mänskliga rättigheter på kommunal nivå tenderar fokus på individers rättigheter att bli otydligt när rättigheter överförs till svensk lagstiftning. Istället ställs förpliktelserna att främja, trygga och verka för att en viss social och ekonomisk situation i fokus. Abiri, Brodin och Johansson noterar att skillnaden mellan rättigheter och skyldigheten att främja har betydelse både för medborgaren, som därmed inte på ett uppenbart sätt har en bestämd rättighet, och för myndigheter i det inte faller sig naturligt att anlägga ett rättighetsperspektiv i handläggning eller i organisering av verksamheten.
Att tydliggöra rättighetsperspektivet i termer av utkrävbara rättigheter är ett sätt att stärka rättighetsperspektivet. Det kan vid sidan av utkrävbarhet genom domstol ske genom ombudsmannainstitutioner. Dessa institutioner kan utformas på olika sätt, men om man vill att de ska ha en funktion i att tillvarata individers rättigheter måste det dels finnas ett tydligt mandat att de ställningstaganden som görs i ombudsmannainstitutionen är bindande för förvaltningarna, dels att det finns ett sanktionssystem om man i verksamheter inte följer ombudsmännens ställningstaganden.
I den deklaration som antogs av SKL tillsammans med Europarådet i oktober 2008 ställer man sig positiv till utvecklingen av ombudsmannainstitutioner på lokal nivå, men det sägs inget om de mandat som dessa skulle kunna tänkas ha. I den mån kommunerna har infört ombudsmän, något som exempelvis finns i vissa kommuner inom äldreomsorgen, har de inte en ansvarsutkrävande funktion. Istället handlar det om ombudsmän vars roll är att föra vidare synpunkter och hjälpa personer genom att hänvisa dem rätt, underlätta deras kontakter med myndigheter och så vidare. Det senare är i sig mycket viktigt, men om man väljer att vidareutveckla rättighetsperspektivet genom den rättsliga modellen behöver ombudsmannainstitutioner ges ett tydligare mandat.
Som ofta påpekats i debatt om förvaltningsdomstolarnas roll är det något paradoxalt att medan domstolar i det svenska politiska systemet tillmäts en mycket begränsad roll i att tydliggöra innebörden av de i regeringsformen angivna medborgerliga och politiska rättigheterna, spelar de desto större roll när det gäller tolkningen av sociala och ekonomiska rättigheterna. Även om de senare har en svagare grundlagsmässig ställning har förvaltningsdomstolarna haft en framträdande roll i att klarlägga innehållet i en del av de sociala rättigheterna. Vid sidan av förvaltningsdomstolarna har också utvecklingen inom EU betydelse för det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet, exempelvis sådant det handlar om framväxten av patienträttigheter.
Samtidigt är det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet relativt lite utvecklat i Sverige. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson diskuterar i sin handbok om arbete med mänskliga rättigheter på kommunal nivå tenderar fokus på individers rättigheter att bli otydligt när rättigheter överförs till svensk lagstiftning. Istället ställs förpliktelserna att främja, trygga och verka för att en viss social och ekonomisk situation i fokus. Abiri, Brodin och Johansson noterar att skillnaden mellan rättigheter och skyldigheten att främja har betydelse både för medborgaren, som därmed inte på ett uppenbart sätt har en bestämd rättighet, och för myndigheter i det inte faller sig naturligt att anlägga ett rättighetsperspektiv i handläggning eller i organisering av verksamheten.
Att tydliggöra rättighetsperspektivet i termer av utkrävbara rättigheter är ett sätt att stärka rättighetsperspektivet. Det kan vid sidan av utkrävbarhet genom domstol ske genom ombudsmannainstitutioner. Dessa institutioner kan utformas på olika sätt, men om man vill att de ska ha en funktion i att tillvarata individers rättigheter måste det dels finnas ett tydligt mandat att de ställningstaganden som görs i ombudsmannainstitutionen är bindande för förvaltningarna, dels att det finns ett sanktionssystem om man i verksamheter inte följer ombudsmännens ställningstaganden.
I den deklaration som antogs av SKL tillsammans med Europarådet i oktober 2008 ställer man sig positiv till utvecklingen av ombudsmannainstitutioner på lokal nivå, men det sägs inget om de mandat som dessa skulle kunna tänkas ha. I den mån kommunerna har infört ombudsmän, något som exempelvis finns i vissa kommuner inom äldreomsorgen, har de inte en ansvarsutkrävande funktion. Istället handlar det om ombudsmän vars roll är att föra vidare synpunkter och hjälpa personer genom att hänvisa dem rätt, underlätta deras kontakter med myndigheter och så vidare. Det senare är i sig mycket viktigt, men om man väljer att vidareutveckla rättighetsperspektivet genom den rättsliga modellen behöver ombudsmannainstitutioner ges ett tydligare mandat.
Att utveckla rättighetsperspektivet 2
När man diskuterar hur rättighetsperspektivet i offentlig verksamhet kan utvecklas handlar det bland annat om att hitta sätt att förankra det i de samhällssystem som är centrala i ett modernt samhälle. Samhällsvetare har under längre tid diskuterat de huvudsakliga mekanismer varigenom samhällen integreras, närmare bestämt genom rättssystemet, det politiska systemet, förvaltningssystemet och det ekonomiska systemet.
Rättighetsperspektivet kan förstås i förhållande till dessa system och får beroende på vilken anknytningspunkt som väljs också lite olika innebörd. De olika systemen ska inte ses som ömsesidigt uteslutande utan snarare som överlappande, även om det också finns konflikter mellan de olika modellerna. Bland dessa märks inte minst politiska frågor om inställningen till de olika systemen och också lämpligheten med dem. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter specificieras i artikel 2 att staten ska använda sina resurser till fullo för att förverkliga rättigheterna. I General Comment till artikeln sägs bland annat att förverkligandet av rättigheterna kan ske på olika sätt och att rättigheterna inte bygger på eller förutsätter ett särskilt system - så länge rättigheterna kan förverkligas och ömsesidighet och odelbarhet mellan medborgerliga och politiska och sociala och ekonomiska rättigheter erkänns.
Rättighetsperspektivet kan förstås i förhållande till dessa system och får beroende på vilken anknytningspunkt som väljs också lite olika innebörd. De olika systemen ska inte ses som ömsesidigt uteslutande utan snarare som överlappande, även om det också finns konflikter mellan de olika modellerna. Bland dessa märks inte minst politiska frågor om inställningen till de olika systemen och också lämpligheten med dem. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter specificieras i artikel 2 att staten ska använda sina resurser till fullo för att förverkliga rättigheterna. I General Comment till artikeln sägs bland annat att förverkligandet av rättigheterna kan ske på olika sätt och att rättigheterna inte bygger på eller förutsätter ett särskilt system - så länge rättigheterna kan förverkligas och ömsesidighet och odelbarhet mellan medborgerliga och politiska och sociala och ekonomiska rättigheter erkänns.
måndag 1 december 2008
Att utveckla rättighetsperspektivet 1
Vilken roll kan och bör mänskliga rättigheter spela i landstingskommunal och kommunal verksamhet? När man diskuterar den frågan är det lämpligt att börja med att reflektera över omfattningen av förpliktelserna för kommunernas del och betydelsen av ett rättighetsperspektiv.
Ett sätt att se på saken är att kommunerna är bundna att följa nationell och överstatlig lagstiftning samt tolkningen av densamma i domstolar, och att de rättigheter som kommer till uttryck på det sättet inte bara är grunden för de krav som kan ställas utan också mer eller mindre uttömmande specificerar dem. En annan ansats är att hävda att kommunerna bör utgå från ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet. Det senare innebär att kommunernas ansvar mycket väl kan sträcka sig utöver de lagstadgade kraven, även i de fall nationell lagstiftning och policy inte innehåller rättighetsformuleringar.
Rättighetsperspektivet innebär att rättigheter är grunden för invånarnas legitima förväntningar på kommunernas verksamhet. Vid sidan av att klargöra detta förhållande mellan rättighets- och skyldighetsbärare innebär rättighetsperspektivet också att utveckla individers förmåga att hävda sina rättigheter. Att stärka människors kunskap om sina rättigheter och möjligheter att använda sig av dem är mycket viktigt. Det betyder naturligtvis också att skyldighetsbärarna måste vara medvetna om de legitima krav som individer kan ställa på verksamheter och arbeta systematiskt för att uppfylla dessa. Av betydelse i det avseendet är också att kunna utkräva ansvar för fattade beslut, både gällande enskilda och mer övergripande i förhållande till de politiska beslutsprocesserna. Att institutionalisera ansvarsutkrävande är därför ytterligare en dimension av arbetet med ett tydligt rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbetssätt. Man brukar också lägga vikt vid att processen varigenom rättigheter förverkligas är inkluderande. I ett rättighetsbaserat arbetssätt ingår att inkludera de som berörs i såväl planering som genomförandeprocesser.
Ett sätt att se på saken är att kommunerna är bundna att följa nationell och överstatlig lagstiftning samt tolkningen av densamma i domstolar, och att de rättigheter som kommer till uttryck på det sättet inte bara är grunden för de krav som kan ställas utan också mer eller mindre uttömmande specificerar dem. En annan ansats är att hävda att kommunerna bör utgå från ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet. Det senare innebär att kommunernas ansvar mycket väl kan sträcka sig utöver de lagstadgade kraven, även i de fall nationell lagstiftning och policy inte innehåller rättighetsformuleringar.
Rättighetsperspektivet innebär att rättigheter är grunden för invånarnas legitima förväntningar på kommunernas verksamhet. Vid sidan av att klargöra detta förhållande mellan rättighets- och skyldighetsbärare innebär rättighetsperspektivet också att utveckla individers förmåga att hävda sina rättigheter. Att stärka människors kunskap om sina rättigheter och möjligheter att använda sig av dem är mycket viktigt. Det betyder naturligtvis också att skyldighetsbärarna måste vara medvetna om de legitima krav som individer kan ställa på verksamheter och arbeta systematiskt för att uppfylla dessa. Av betydelse i det avseendet är också att kunna utkräva ansvar för fattade beslut, både gällande enskilda och mer övergripande i förhållande till de politiska beslutsprocesserna. Att institutionalisera ansvarsutkrävande är därför ytterligare en dimension av arbetet med ett tydligt rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbetssätt. Man brukar också lägga vikt vid att processen varigenom rättigheter förverkligas är inkluderande. I ett rättighetsbaserat arbetssätt ingår att inkludera de som berörs i såväl planering som genomförandeprocesser.
tisdag 18 november 2008
Ministern svarar
Integrationsminster Nyamko Sabuni har svarat på några frågor om mänskliga rättigheter i Dagens Nyheter och tog bland annat upp att Sverige fällts för att inte leva upp till sina förpliktelser i flera fall av avvisningar till andra länder och de problem som uppstår när mänskliga rättigheter krockar med varandra. En hel del vettigt sades om det, men utifrån den fråga som inleder intervjun undrar man. Det sägs ofta att ett grundläggande problem när det gäller förverkligande av rättigheter handlar om bristande kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter. DN:s reporter ställer frågan: "Vad anser ministern inte är en mänsklig rättighet?
- Arbete är en rättighet. Men inte en mänsklig rättighet eftersom det inte är än kränkning att misslyckas på arbetsmarknaden." Någon borde upplysa regeringen om att statens ansvar för mänskliga rättigheter inte enbart handlar om kränkningar (brist på respekt), utan också om skydd mot rättighetsövergrepp och tillgodoseende av rättigheter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=853249
- Arbete är en rättighet. Men inte en mänsklig rättighet eftersom det inte är än kränkning att misslyckas på arbetsmarknaden." Någon borde upplysa regeringen om att statens ansvar för mänskliga rättigheter inte enbart handlar om kränkningar (brist på respekt), utan också om skydd mot rättighetsövergrepp och tillgodoseende av rättigheter.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=853249
söndag 2 november 2008
Deklaration om lokala och regionala organs ansvar för MR
I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter noterades att man från Kommun- och Landstingsförbundets sida inte riktigt tagit frågan om kommuners och landstings roll i att förverkliga rättigheter på större allvar. Sedan dess har en del hänt och för 2007-2011 tillhör det SKL:s inriktningsmål att stödja kommuner och landsting på ett sådant sätt att de kan förverkliga mänskliga rättigheter. SKL antog i början av oktober tillsammans med Europarådets kongress för lokala och regionala organ och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter en deklaration om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå. Deklarationen understryker lokala och regionala organs betydelse för att förverkliga mänskliga rättigheter, att mänskliga rättigheter och demokrati är ömsesidigt sammanhängande och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för god samhällsstyrning. Deklarationen lägger också vikt vid samarbete med föreningar och organisationer likaväl som regering och överstatliga organ och behovet att övervaka förverkligandet av mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, exempelvis genom lokala ombudsmän. Att öka medvetenhet och kunskap om mänskliga rättigheter bland människor så att de kan hävda sina rättigheter liksom kunskap bland anställda och förtroendevalda samt utveckling av metoder för implementering och kontroll av att man i lokala och regionala organ framhävs också.
Deklarationen finns på SKL:s hemsida
http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677
Deklarationen finns på SKL:s hemsida
http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677
torsdag 16 oktober 2008
Mänskliga rättigheter i kommuner
Frukostseminarium om hur kommuner arbetar med mänskliga
rättigheter.
Vem eller vilka personer respektive funktioner i kommunerna har ansvar för
arbetet med mänskliga rättigheter?
Vilket mandat finns för detta arbete och hur behandlas dessa frågor i
kommunens beslutsprocesser och myndighetsutövning?
Vilka utmaningar finns med att implementera frågor om mänskliga
rättigheter i den kommunala verksamheten?
Detta är några av de frågor som besvaras i en ny studie och kartläggning
som genomförts på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige.
Frukostseminariet innehåller en presentation av undersökningen och ett
samtal om möjligheter och hinder för kommuner när det gäller arbetet med
mänskliga rättigheter i den dagliga verksamheten.
Medverkande:
Mikael Spång – Malmö Högskola, författare av rapporten
Britta Ström – Malmö Stad
Cecilia Ljung – Karlskoga Kommun
Moderator: Bahare Haghshenas – Ledamot i Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige
Seminariet är avgiftsfritt & frukost serveras från klockan 8.15
Dag: Måndag 10 november
Tid: 8.30-10.00
Plats: Malmö Stadshus, August Palms Plats 1
Anmälan: Senast 3 november till:
josefine.gustavsson@integration.ministry.se
För mer information: Josefine Gustavsson, tfn. 08-405 26 47
rättigheter.
Vem eller vilka personer respektive funktioner i kommunerna har ansvar för
arbetet med mänskliga rättigheter?
Vilket mandat finns för detta arbete och hur behandlas dessa frågor i
kommunens beslutsprocesser och myndighetsutövning?
Vilka utmaningar finns med att implementera frågor om mänskliga
rättigheter i den kommunala verksamheten?
Detta är några av de frågor som besvaras i en ny studie och kartläggning
som genomförts på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige.
Frukostseminariet innehåller en presentation av undersökningen och ett
samtal om möjligheter och hinder för kommuner när det gäller arbetet med
mänskliga rättigheter i den dagliga verksamheten.
Medverkande:
Mikael Spång – Malmö Högskola, författare av rapporten
Britta Ström – Malmö Stad
Cecilia Ljung – Karlskoga Kommun
Moderator: Bahare Haghshenas – Ledamot i Delegationen för mänskliga
rättigheter i Sverige
Seminariet är avgiftsfritt & frukost serveras från klockan 8.15
Dag: Måndag 10 november
Tid: 8.30-10.00
Plats: Malmö Stadshus, August Palms Plats 1
Anmälan: Senast 3 november till:
josefine.gustavsson@integration.ministry.se
För mer information: Josefine Gustavsson, tfn. 08-405 26 47
onsdag 8 oktober 2008
Mellan pessimism och optimism
Mänskliga rättigheter är en ofullbordad uppgift. Människorättsövergrepp sker varje dag och bristerna i tillgodoseende av rättigheter är uppenbara. Att det är så pass illa ställt med respekten, skyddet och tillgodoseendet av rättigheter är skäl nog att vara pessimistisk inför möjligheterna att vi någonsin kommer dithän att mänskliga rättigheter är fullt ut förverkligade i världen. Men vad ska vi göra med denna pessimism? Ett vanligt förhållningssätt är att kontrastera den med det som samtidigt hänt under de senaste 60 åren, att internationella och regionala människorättssystem vuxit fram som visar att det är möjligt att åstadkomma normförändringar. Mänskliga rättigheter är i allt större utsträckning ett sätt att fokusera ansträngningar för ökad jämlikhet och större frihet för människor – möjligheterna att leva ett liv som man själv valt snarare än ett liv som är valt åt en eller begränsat av omständigheterna.
Huruvida människors frihet ökat och de blivit mer jämlika eller inte är en svår fråga att ge ett svar på, men de mer optimistiska betraktarna kan peka på en rad förhållanden som ger ökad tyngd åt de grundläggande värden och normer som utmärker mänskliga rättigheter. Intressant i sammanhanget är att medan tanken om framsteg kritiserats och problematiserats i politisk debatt under de senaste årtiondena, i takt med att tilltron till politiska system som ett slags universallösningar på mänsklighetens problem minskat, är framstegstanken en väsentlig del av mycket av diskussionen kring mänskliga rättigheter. När tanken om framsteg diskuterades för tvåhundra år sedan i samband med upplysningen – en debatt som involverade filosofer som Kant och Rousseau – varnade de för en naiv tilltro till att saker och ting förändras till det bättre. Voltaire lät i satirens form Candide vara en person som även i elände och ofrihet såg den bästa av alla möjliga världar. Även i de akademiska diskussionerna under det senaste årtiondet har det funnits de som likt Candide hävdat att vi efter kalla krigets slut hittat ett universellt sätt att organisera mänskliga relationer.
I förhållande till en sådan naiv optimism om framsteg fungerar pessimismen som ett väsentligt korrektur, men den är i inte av något större värde om den inte gestaltas som en analys av de förhållanden som gör att människorättsövergrepp begås och tillgodoseendet av rättigheter brister. Sammanhängande med en sådan analys är att se mänskliga rättigheter som en möjlighet, en utgångspunkt för att handla enskilt och tillsammans. Kant talade i det sammanhanget om den profetiska användningen av historia när han diskuterade framstegstanken för tvåhundra år sedan. Den innebär att handla i nuet för att därigenom gestalta vår egen samtid. På många sätt kan vi tänka på mänskliga rättigheter på ett likartat sätt. Mellan en pessimism inför möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, som lätt leder till inaktivitet och passivitet, och en optimism som ser framsteg som en mer eller mindre oundviklig process, öppnar sig möjligheterna att agera.
Huruvida människors frihet ökat och de blivit mer jämlika eller inte är en svår fråga att ge ett svar på, men de mer optimistiska betraktarna kan peka på en rad förhållanden som ger ökad tyngd åt de grundläggande värden och normer som utmärker mänskliga rättigheter. Intressant i sammanhanget är att medan tanken om framsteg kritiserats och problematiserats i politisk debatt under de senaste årtiondena, i takt med att tilltron till politiska system som ett slags universallösningar på mänsklighetens problem minskat, är framstegstanken en väsentlig del av mycket av diskussionen kring mänskliga rättigheter. När tanken om framsteg diskuterades för tvåhundra år sedan i samband med upplysningen – en debatt som involverade filosofer som Kant och Rousseau – varnade de för en naiv tilltro till att saker och ting förändras till det bättre. Voltaire lät i satirens form Candide vara en person som även i elände och ofrihet såg den bästa av alla möjliga världar. Även i de akademiska diskussionerna under det senaste årtiondet har det funnits de som likt Candide hävdat att vi efter kalla krigets slut hittat ett universellt sätt att organisera mänskliga relationer.
I förhållande till en sådan naiv optimism om framsteg fungerar pessimismen som ett väsentligt korrektur, men den är i inte av något större värde om den inte gestaltas som en analys av de förhållanden som gör att människorättsövergrepp begås och tillgodoseendet av rättigheter brister. Sammanhängande med en sådan analys är att se mänskliga rättigheter som en möjlighet, en utgångspunkt för att handla enskilt och tillsammans. Kant talade i det sammanhanget om den profetiska användningen av historia när han diskuterade framstegstanken för tvåhundra år sedan. Den innebär att handla i nuet för att därigenom gestalta vår egen samtid. På många sätt kan vi tänka på mänskliga rättigheter på ett likartat sätt. Mellan en pessimism inför möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, som lätt leder till inaktivitet och passivitet, och en optimism som ser framsteg som en mer eller mindre oundviklig process, öppnar sig möjligheterna att agera.
måndag 22 september 2008
Annas tipshörna
Annas tipshörna ger inte käcka tips till hur du får till mr-apsekten i din vardag. Tvärtom i Annas tipshörna samlas frågor som behöver lite extra uppmärksamhet.. som behöver tips från dig för att bli lite tydligare i konturerna. Har du et tips till övers? Här har jag en fråga för idag: Länsstyrelserna har ett tydligt ansvar som statlig myndighet i att säkerställa konventionsefterlevnad och att individers rättigheter tillgodoses. Hur kan vi göra för att komma fram till var gränserna går för vårt ansvar?
Tacksam för tips!
Tacksam för tips!
fredag 19 september 2008
måndag 15 september 2008
Personlig integritet
I skuggan av debatterna om FRA-lagen sitter en utredning för närvarande och funderar på om PKU-registret, den blodbank som finns över alla som fötts i Sverige sedan 1975, ska kunna användas av polisen. Folkpartiet har nyligen klargjort att man inte vill se en sådan användning av registret eftersom det utgör ett hot mot den personliga integriteten. En större ändamålsglidning får man leta efter menar företrädarna för folkpartiet. Gott så, det vore orimligt att ge polisen en allmän tillgång till ett genetiskt register. Men undantag ska kunna vara tillåtna, menar folkpartiet. Problemet med undantag är inte enbart att de blir till en regel – så många behjärtansvärda undantag kan komma att göras att det inte rör sig om undantag längre – utan att undantagen kräver ett ställningstagande och bedömning av vad som kvalificerar dem som sådana. I det senare fallet är det inte risken att man leds in på ett sluttande plan som är problemet, utan att vissa fall upphöjs till en sådan status att de motiverar ett undantag medan andra inte gör det. Därmed introducerar man en bedömning av situationer och fall som är av ett hierarkiskt slag. Den bedömningen kan alltid låta vällovlig – vem vill inte att Anna Lindhs mördare ska fångas – men ger i praktiken en skillnad mellan skydd för vissa personer och andra. Vissa personers rättigheter kommer att väga mindre än andra personers. Därmed undermineras en av grunderna för att hävda människors jämlika rättigheter.
tisdag 9 september 2008
BO om myndigheters arbete med barnperspektivet
BO har för femte gången genomfört en undersökning av statliga myndigheters arbete med barns rättigheter och barnperspektivet. Rapporten visar bland annat att flera myndigheter på eget initiativ har antagit styrdokument där barnperspektivet betonas, men att inte alla de myndigheter som i regleringsbreven ges i uppdrag att arbeta med barns rättigheter fäster vikt vid det i sina styrdokument. Kunskapen varierar också och få myndigheter satsar för närvarande på fortbildning rörande barns rättigheter. Flera av myndigheterna uppger också trots kunskapsbrister att de inte har något behov av fortbildning. Även när det gäller barnkonsekvensanalyser befinner man sig i många myndigheter långt ifrån den nationella strategins mål att beslut ska föregås av sådana analyser. Undersökningen visar överlag att det är svårare för barnperspektivet att få genomslag än när det gäller exempelvis jämställdhet, miljö och hälsa.
Undersökningen finns här:
http://www.bo.se/Adfinity.aspx?pageid=4442
Undersökningen finns här:
http://www.bo.se/Adfinity.aspx?pageid=4442
måndag 8 september 2008
onsdag 3 september 2008
CERD om Sverige
I CERD:s Concluding Observations om Sverige från augusti i år uppmärksammas en rad problem som rör etnisk diskriminering, minoriteters ställning, hatbrott och rasistiska organisationer samt positiv särbehandling.
FN-förbundets krav på att Sverige ska följa CERD:s rekommendationer och förbjuda rasistiska organisationer har fått viss medieuppmärksamhet medan flera av de andra frågorna hamnat i skymundan. Bland annat är kommittén bekymrad över den fortsatta diskrimineringen av romer och uppmanar till ett mer aktivt arbete från statens sida. Samernas situation uppmärksammas också och man uttrycker sin oro över att de framsteg som görs sker mycket långsamt; det gäller bland annat den de facto diskriminering som sker i rättsprocesser om land där bevisbördan ligger hos samer. Man är också bekymrad över att Sverige ännu inte ratificerat ILO 169 om ursprungsfolks rättigheter.
Kommittén påpekar också att man måste försäkra sig om att nedläggningen av Integrationsverket inte leder till att man från statens sida överger ett holistiskt perspektiv när det gäller anti-diskrimineringsarbete. Man rekommenderar också att överväga att ändra inställning när det gäller positiv särbehandling.
Att det är långt mellan utfästelser och verkligheten är inget ovanligt när det handlar om mänskliga rättigheter, men när det gäller minoriteters och ursprungsfolks situation, etnisk diskriminering och anti-rasistiskt arbete är situationen särskilt bekymmersam. Det finns en lång tradition av prat i Sverige om dessa frågor, men långt mindre av aktivt agerande och fortfarande en besvärande ovilja att närma sig problemen på ett både uppriktigt och konstruktivt sätt. Ett problem har att göra med själva erkännandet av problemen, inte nödvändigtvis i att vägra se dem men däremot i hur de talas om. På sätt och vis snubblar man på sina egna goda avsikter. Eftersom normen att diskriminering inte får förekomma, att fördomar är fel och rasism inte är acceptabelt är så stark blir varje exempel som avviker från denna norm en så pass plågsam påminnelse om att arbetet inte är tillräckligt effektivt att de blir svårt att hantera hur man då konstruktivt ska kunna komma vidare.
Kommitténs rapport finns här:
FN-förbundets krav på att Sverige ska följa CERD:s rekommendationer och förbjuda rasistiska organisationer har fått viss medieuppmärksamhet medan flera av de andra frågorna hamnat i skymundan. Bland annat är kommittén bekymrad över den fortsatta diskrimineringen av romer och uppmanar till ett mer aktivt arbete från statens sida. Samernas situation uppmärksammas också och man uttrycker sin oro över att de framsteg som görs sker mycket långsamt; det gäller bland annat den de facto diskriminering som sker i rättsprocesser om land där bevisbördan ligger hos samer. Man är också bekymrad över att Sverige ännu inte ratificerat ILO 169 om ursprungsfolks rättigheter.
Kommittén påpekar också att man måste försäkra sig om att nedläggningen av Integrationsverket inte leder till att man från statens sida överger ett holistiskt perspektiv när det gäller anti-diskrimineringsarbete. Man rekommenderar också att överväga att ändra inställning när det gäller positiv särbehandling.
Att det är långt mellan utfästelser och verkligheten är inget ovanligt när det handlar om mänskliga rättigheter, men när det gäller minoriteters och ursprungsfolks situation, etnisk diskriminering och anti-rasistiskt arbete är situationen särskilt bekymmersam. Det finns en lång tradition av prat i Sverige om dessa frågor, men långt mindre av aktivt agerande och fortfarande en besvärande ovilja att närma sig problemen på ett både uppriktigt och konstruktivt sätt. Ett problem har att göra med själva erkännandet av problemen, inte nödvändigtvis i att vägra se dem men däremot i hur de talas om. På sätt och vis snubblar man på sina egna goda avsikter. Eftersom normen att diskriminering inte får förekomma, att fördomar är fel och rasism inte är acceptabelt är så stark blir varje exempel som avviker från denna norm en så pass plågsam påminnelse om att arbetet inte är tillräckligt effektivt att de blir svårt att hantera hur man då konstruktivt ska kunna komma vidare.
Kommitténs rapport finns här:
söndag 31 augusti 2008
lördag 30 augusti 2008
Veckans fråga: Hur definierar vi rätten till familj i Sverige?
Undrar om det inte vore spännande att se över hur vi i Sverige skulle definiera rätten till familj utifrån all skyddande social lagstiftning och långtgående politiska mål?
Det skulle kunna vara så att vi i praktiken går långt bortom det som som krävs i konventionerna. Vad tror ni? Hur ser mini-standarden ut i Sverige för att vi ska känna att ett barn har fått sin rätt till familj tillgodosedd?
Det skulle kunna vara så att vi i praktiken går långt bortom det som som krävs i konventionerna. Vad tror ni? Hur ser mini-standarden ut i Sverige för att vi ska känna att ett barn har fått sin rätt till familj tillgodosedd?
Rätten till lugna föräldrar?
Under en underbar semestervecka på Sardinien såg jag och min vännina ett intressant fenomen. Vi såg lyckliga, självsäkra barn som tycktes ha en självklar roll och sjävluppfattning (om man nu kan ha det vid tre års ålder). Med det menar jag inte mer än vad man kan veta som utomstående betrakare, dvs barn som verkade trygga, naturliga, som var var aktiva deltagare i samtal som fördes.
Det finns natuligtvis ingen rätt till lugna föräldrar, och rätten till familj defineras inte alls på så vis. Men visst är det en vanlig syn med stressade kaffelatte mammor i Sverige i sin jakt efter att vara så mycket att de inte längre inger barnen med den naturliga plats och det naturliga lugn som de behöver för att växa in i en trygg sjävlbild?
Dessa barn som växer upp med alla rättigheter världen, har ändå inte fått sin rättmätiga dos av uppmärksamhet och lugn närvaro av förädrar som fick fler möjligheter och rättigheter än de kände sig trygga med. Vilken rättighet saknar de?
Det finns natuligtvis ingen rätt till lugna föräldrar, och rätten till familj defineras inte alls på så vis. Men visst är det en vanlig syn med stressade kaffelatte mammor i Sverige i sin jakt efter att vara så mycket att de inte längre inger barnen med den naturliga plats och det naturliga lugn som de behöver för att växa in i en trygg sjävlbild?
Dessa barn som växer upp med alla rättigheter världen, har ändå inte fått sin rättmätiga dos av uppmärksamhet och lugn närvaro av förädrar som fick fler möjligheter och rättigheter än de kände sig trygga med. Vilken rättighet saknar de?
söndag 24 augusti 2008
Mänskliga rättigheters universalism
Till de mer omdiskuterade temana i debatten om mänskliga rättigheter hör om de är universella eller inte. Ett vanligt sätt att argumentera när man ställs inför en konflikt om mänskliga rättigheters universalism är att försöka abstrahera sig ur den genom att hänvisa till ett mer överordnat värde. Om vi inte är överens om frihet betyder att slippa ha huvudduk eller att ha huvudduk kan vi säga att vi i varje fall är överens om att frihet är centralt. Ett annat sätt är att konkretisera. Det innebär att vi erkänner att vi inte är överens om det överordnade värdet och dess betydelse, men däremot om andra mer konkreta ting, exempelvis att inte tortera personer. Dessa strategier används flitigt i den filosofiska likaväl som politiska debatten om mänskliga rättigheters universalism. En mindre omhuldad men däremot mer ofta använd strategi är att öppna fragan mot framtiden. Det handlar i det här fallet om att ta tillfället i akt och förändra diskussionen sa att nya möjligheter öppnas. Ta som exempel konventionen om funktionshinder. Den är utfallet av en debatt som öppnas av den allmänna förklaringen, samtidigt som funktionshinder inte finns med i förklaringen. Genom att arbeta med det som finns för en förändring kan rättigheter gestaltas pa nya sätt. I en mening ligger denna öppning i det sätt som man i diskussionerna om den allmänna förklaringen undvek att ge ett definitivt abstrakt eller konkret svar pa fragan om vad den människa är som har rättigheter. Den strategin var ingen lösning pa konflikterna om mänskliga rättigheters universalism, vilket decennier av debatt och konflikt visar. Däremot visade det sig vara ett klokt drag, i det att inte mura in eftervärlden i en bestämd uppfattning utan istället ge oss senare födda möjligheten att ta tillfället i akt.
torsdag 21 augusti 2008
Vilken relevans har Arendt i dagens debatt om MR?
Filosofen Hannah Arendt noterade för länge sedan att när människor som bäst behöver mänskliga rättigheter är det som sämst ställt med respekt, skydd och tillgodoseende av dem:
"No paradox of contemporary politics is filled with a more poignant irony than the discrepancy between the efforts of well-meaning idealists who stubbornly insist on regarding as ’inalienable’ those human rights, which are enjoyed only by citizens of the most prosperous and civilized countries, and the situation of the rightless themselves" (Arendt, The Origins of Totalitarianism, s 279)
Arendt hade händelseutvecklingen under 1930-talet och framåt i åtanke när hon skrev sina reflektioner om bristen på tillgodoseende av mänskliga rättigheter i slutet av 1940-talet. Dessa reflektioner var i sin tur grunden för hennes tankar om att man egentligen borde hävda enbart en mänsklig rättighet, rätten att ha rättigheter – det vill säga medborgarskap. Arendts reflektioner om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap har diskuterats sedan dess. Om Arendt hade haft en annan uppfattning idag eller inte är svårt att säga. En del menar att hon hade tagit intryck av den institutionalisering som skett under de gångna 60 åren och inte dragit den pessimistiska slutsatsen att mänskliga rättigheter för att kunna vara effektivt egentligen inte kan vila på något annat än medborgarskap. Andra har en annan uppfattning och pekar på att även om mänskliga rättigheter är till att skydda just dem som inte i övrigt har en ställning att exempelvis som medborgare hävda och få rättigheter tillgodosedda, är det ofta just i dessa fall som de största problemen visar sig. Vård för papperslösa är ett aktuellt exempel bland många.
Arendts reflektioner reser emellertid ytterligare en fråga, som inte bara handlar om vad som är en lämplig nationell, regional och internationell institutionalisering av mänskliga rättigheter, utan också om dess grundvalar. Arendt menade att den naturrättsligt inspirerade tanken om att alla föds fria och jämlika är problematisk för den beslöjar det faktum att vi enbart blir till jämlikar i en politisk sammanslutning (staten). På många sätt är detta en aristoteliskt inspirerad tanke, men det intressanta i sammanhanget är inte den politiska sammanslutningen i sig utan att denna är grundad i det gemensamma handlandet. Den politiska sammanslutningens makt är inget annat än det att agera tillsammans. Där är detta handlande som bygger upp den gemensamma värld som sammanslutningen utgör. Det är enbart den makt som kommer ur det gemensamma agerandet som är tillräckligt för att också garantera rättigheter. Arendts skepsis när det gäller möjligheterna att genom mänskliga rättigheter skydda de rättslösa hade att göra med hennes uppfattning att denna makt inte kan skapas utanför staten (inte nödvändigtvis detsamma som dagens stater men den politiska sammanslutningen av medborgare i ett större eller mindre kollektiv)
Arendts poäng att makt skapas gemensamt och det är därigenom som vi blir fria och jämlika har två implikationer. För det första är det osäkert menade Arendt att ”mänsklighet” är tillräckligt starkt att underbygga detta skapande av frihet och jämlikhet, medan medborgarskap i varje fall under någorlunda lyckosamma förutsättningar visat sig vara det. Att vara människa rätt och slätt visar sig inte vara den grund den borde utgöra för rättigheter, menade Arendt, utan en fara för dem som inte på annat sätt har rättigheter. Den reducerar människan till en ”abstrakt nakenhet” och därmed visserligen något som man kan ha medlidande med, men också något man kan välja att ignorera. För det andra kan den makt som krävs för genomförande av mänskliga rättigheter inte lånas någon annanstans ifrån än det gemensamma agerandet för att skapa frihet och jämlikhet. Det senare är väsentligt eftersom det alltid finns en frestelse att låna styrka, tvång eller våld för det goda syftet (jfr diskussionen om humanitära interventioner). Oavsett hur man ser på Arendts reflektioner i förhållande till möjligheterna och svårigheterna att förverkliga mänskliga rättigheter i dagens värld tillhör de bland det mer oroande och intressanta som är skrivet kring dem.
"No paradox of contemporary politics is filled with a more poignant irony than the discrepancy between the efforts of well-meaning idealists who stubbornly insist on regarding as ’inalienable’ those human rights, which are enjoyed only by citizens of the most prosperous and civilized countries, and the situation of the rightless themselves" (Arendt, The Origins of Totalitarianism, s 279)
Arendt hade händelseutvecklingen under 1930-talet och framåt i åtanke när hon skrev sina reflektioner om bristen på tillgodoseende av mänskliga rättigheter i slutet av 1940-talet. Dessa reflektioner var i sin tur grunden för hennes tankar om att man egentligen borde hävda enbart en mänsklig rättighet, rätten att ha rättigheter – det vill säga medborgarskap. Arendts reflektioner om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap har diskuterats sedan dess. Om Arendt hade haft en annan uppfattning idag eller inte är svårt att säga. En del menar att hon hade tagit intryck av den institutionalisering som skett under de gångna 60 åren och inte dragit den pessimistiska slutsatsen att mänskliga rättigheter för att kunna vara effektivt egentligen inte kan vila på något annat än medborgarskap. Andra har en annan uppfattning och pekar på att även om mänskliga rättigheter är till att skydda just dem som inte i övrigt har en ställning att exempelvis som medborgare hävda och få rättigheter tillgodosedda, är det ofta just i dessa fall som de största problemen visar sig. Vård för papperslösa är ett aktuellt exempel bland många.
Arendts reflektioner reser emellertid ytterligare en fråga, som inte bara handlar om vad som är en lämplig nationell, regional och internationell institutionalisering av mänskliga rättigheter, utan också om dess grundvalar. Arendt menade att den naturrättsligt inspirerade tanken om att alla föds fria och jämlika är problematisk för den beslöjar det faktum att vi enbart blir till jämlikar i en politisk sammanslutning (staten). På många sätt är detta en aristoteliskt inspirerad tanke, men det intressanta i sammanhanget är inte den politiska sammanslutningen i sig utan att denna är grundad i det gemensamma handlandet. Den politiska sammanslutningens makt är inget annat än det att agera tillsammans. Där är detta handlande som bygger upp den gemensamma värld som sammanslutningen utgör. Det är enbart den makt som kommer ur det gemensamma agerandet som är tillräckligt för att också garantera rättigheter. Arendts skepsis när det gäller möjligheterna att genom mänskliga rättigheter skydda de rättslösa hade att göra med hennes uppfattning att denna makt inte kan skapas utanför staten (inte nödvändigtvis detsamma som dagens stater men den politiska sammanslutningen av medborgare i ett större eller mindre kollektiv)
Arendts poäng att makt skapas gemensamt och det är därigenom som vi blir fria och jämlika har två implikationer. För det första är det osäkert menade Arendt att ”mänsklighet” är tillräckligt starkt att underbygga detta skapande av frihet och jämlikhet, medan medborgarskap i varje fall under någorlunda lyckosamma förutsättningar visat sig vara det. Att vara människa rätt och slätt visar sig inte vara den grund den borde utgöra för rättigheter, menade Arendt, utan en fara för dem som inte på annat sätt har rättigheter. Den reducerar människan till en ”abstrakt nakenhet” och därmed visserligen något som man kan ha medlidande med, men också något man kan välja att ignorera. För det andra kan den makt som krävs för genomförande av mänskliga rättigheter inte lånas någon annanstans ifrån än det gemensamma agerandet för att skapa frihet och jämlikhet. Det senare är väsentligt eftersom det alltid finns en frestelse att låna styrka, tvång eller våld för det goda syftet (jfr diskussionen om humanitära interventioner). Oavsett hur man ser på Arendts reflektioner i förhållande till möjligheterna och svårigheterna att förverkliga mänskliga rättigheter i dagens värld tillhör de bland det mer oroande och intressanta som är skrivet kring dem.
onsdag 20 augusti 2008
Ny tidskrift om etik och global politik
Tidskriften Ethics and Global Politics, som ges ut vid Stockholms universitet, kom ut med sitt första nummer under våren 2008. Första numret innehåller bland annat artiklar av Richard Falk och Saskia Sassen.
Tidskriftens hemsida:
http://journals.sfu.ca/coaction/index.php/egp
När vi ändå är inne på böcker och tidskrifter kan google books rekommenderas för den som vill ha tillgång till böcker on-line:
http://books.google.com/
Och några exempel på universitet där forskning och undervisning bedrivits under längre tid:
Center for the Study of Human Rights, Columbia University:
http://hrcolumbia.org/
University of Minnesota Human Rights Center:
http://www1.umn.edu/humanrts/center/default.html
Centre for Human Rights, University of Pretoria
http://www.chr.up.ac.za/about/introduction.html
Tidskriftens hemsida:
http://journals.sfu.ca/coaction/index.php/egp
När vi ändå är inne på böcker och tidskrifter kan google books rekommenderas för den som vill ha tillgång till böcker on-line:
http://books.google.com/
Och några exempel på universitet där forskning och undervisning bedrivits under längre tid:
Center for the Study of Human Rights, Columbia University:
http://hrcolumbia.org/
University of Minnesota Human Rights Center:
http://www1.umn.edu/humanrts/center/default.html
Centre for Human Rights, University of Pretoria
http://www.chr.up.ac.za/about/introduction.html
tisdag 19 augusti 2008
Vi blir fria...
Om vi tog oss tid att se oss själva och varandra för de individer vi verkligen är, kanske samhället och alla andra skulle sluta upp med att försöka kategorisera och kollektivisera oss?
från Montreal
från Montreal
Partnerskap för barnkonventionens genomförande
Barnombudsmannen har under lång tid arbetat med förverkligandet av barnkonventionen, i samarbete med såväl statliga, regionala som lokala förvaltningar. Ett av dessa projekt kallas partnerskap för barnkonventionens förverkligande. Projektet startades 2004 och förlängdes 2007 på ytterligare fyra år. I projektet samarbetar 12 svenska kommuner för att utveckla metoder för att öka barns och ungas inflytande, verka för att barnperspektivet ska genomsyra all kommunal planering, beslutsfattande och verksamhet samt utveckla indikatorer för att mäta resultaten av arbetet. Inom partnerskapet har man arbetat med att sammanställa exempel på arbete som sprids inom nätverket för att man i varje kommun ska fråga sig om och på vilket sätt man kan lära sig av andra kommuner, utbyte av erfarenheter genom regelbundna möten och genom att granska varandra. Denna kollegiala granskning innebär att de som arbetar med barn- och ungas rättigheter i den kommun som ska granskas gör en självutvärdering som sedan granskas av personer som jobbar med samma frågor i en annan kommun. Granskarna undersöker arbetet i kommunen genom att göra intervjuer med politiker, tjänstemän och barn och ungdomar och de planer och andra dokument som finns för att sedan sammanfatta sina resultat i en rapport om kommunen.
Bland de exempel på resultat som arbetet resulterat i nämns i partnerskapet bland annat utveckling av samråd mellan unga och politiker, inrättande av elevrådsnätverk, ungdomsråd och liknande för att öka barns och ungas deltagande och delaktighet i kommunen. Andra resultat är att man i vissa kommuner infört barnbokslut, stipuleranden om att barns rättigheter ska beaktas i beredning och beslut i kommunerna och utbildning av politiker, tjänstemän och revisorer för att öka medvetenheten om barnkonventionen och dess betydelse för kommunernas verksamhet. Inom partnerskapet har man också noterat att det finns flera problem och hinder som gör arbetet svårare, bland annat att det i vissa fall finns en brist på tydlighet från politiker, brist på kunskap, dålig samordning av de olika styrdokument som finns för kommunens verksamhet, att arbetet upplevs som en pålaga snarare än möjlighet och att bemötande och förhållningssätt i parktiken inte stämmer överens med barnkonventionens grundläggande principer. De problem som man uppmärksammat inom partnerskapets ram tillhör de som man vanligtvis tampas med i arbete med mänskliga rättigheter. Ofta återkommer de svårigheter som har göra med att arbeta tvärsektoriellt och övergripande kring rättighetsfrågor.
Se partnerskapets hemsida
http://www.orebro.se/barnkonventionen
Bland de exempel på resultat som arbetet resulterat i nämns i partnerskapet bland annat utveckling av samråd mellan unga och politiker, inrättande av elevrådsnätverk, ungdomsråd och liknande för att öka barns och ungas deltagande och delaktighet i kommunen. Andra resultat är att man i vissa kommuner infört barnbokslut, stipuleranden om att barns rättigheter ska beaktas i beredning och beslut i kommunerna och utbildning av politiker, tjänstemän och revisorer för att öka medvetenheten om barnkonventionen och dess betydelse för kommunernas verksamhet. Inom partnerskapet har man också noterat att det finns flera problem och hinder som gör arbetet svårare, bland annat att det i vissa fall finns en brist på tydlighet från politiker, brist på kunskap, dålig samordning av de olika styrdokument som finns för kommunens verksamhet, att arbetet upplevs som en pålaga snarare än möjlighet och att bemötande och förhållningssätt i parktiken inte stämmer överens med barnkonventionens grundläggande principer. De problem som man uppmärksammat inom partnerskapets ram tillhör de som man vanligtvis tampas med i arbete med mänskliga rättigheter. Ofta återkommer de svårigheter som har göra med att arbeta tvärsektoriellt och övergripande kring rättighetsfrågor.
Se partnerskapets hemsida
http://www.orebro.se/barnkonventionen
Kvinnlig omtanke eller sexuella trakaserier?
Dagens mr-krönika av Montreal:
Utan att egentligen ha sett statistik för sexuella trakasserier på arbetsplatsen, kan vi nog ändå utgå från att det av de anmälda fallen är det framför allt kvinnor som är 'offren' och män som är 'utövarna'. Troligast är också att dessa män besitter en superior position i förhållande till offren. Kanske är det också så att tanken att män utövar denna makt på kvinnor är så allmänt accepterad att man inte heller ser det möjliga i att kvinnor lika ofta kan vara 'utövare' och männen 'offer'?
För tillfället är jag själv, som kvinna, 'offer' för i mina ögon sexuella trakasserier av en många år yngre kvinnlig chef (inte min) på min arbetsplats. Det handlar om ständiga krav på uppmärksamhet och verbala uttryck som att 'jag är söt' eller 'ser så mystiskt exotisk ut i min sjal'. När jag öppet konfronterade henne med frågan om hon stötte på mig, fick jag svaret 'kanske det'. Efter den öppna konfrontationen gick hon över till att uttrycka sin åsikt via msn-chatten. Då kallar hon mig för 'lilla gumman', 'snygging' och 'du är för söt när du sitter där och ...'. I mina ögon är detta ett solklart uttryck för sexuella trakasserier. Den här chefen går över alla gränser kanske just på grund av att hon faktisk innehar en chefsposition. Kvinnor kan ofta ge varandra komplimanger. Hennes kommentarer till mig är ju faktiskt i högsta grad just komplimanger, men eftersom hon uttrycker dem på en arbetsplats, som chef, upplever jag det som att hon utövar sexuell makt på mig. Eller så har hon genuina känslor för mig. Detta är naturligtvis något jag skulle kunna ta upp med hennes chef, kanske också något jag borde göra. Men eftersom jag inte i grunden lider av det, jag uppfattar hennes beteende istället som barnsligt och omoget, även om det också är maktvidrigt, så väljer jag att behålla lugnet på arbetsplatsen. Trots det så har jag den största tilltro till att hennes chef skulle ta mig på stort allvar och undersöka situationen.
Jag tror att mitt agerande är väldigt vanligt, även om de bakomliggande orsakerna kan vara olika. Jag är vuxen med gott självförtroende, jag känner mig inte kränkt om än obehaglig till mods över det faktum att någon anser sig ha 'rätten' att säga något liknande till mig på det sätt som den här chefen gör. Jag har redan från början 'förminskat' henne genom att anse att hon inte är viktig nog för att kunna påverka mitt liv. Jag inser naturligtvis att det sista delvis är ett försvar från min sida för att inte påverkas negativt av hennes beteende.
Min fråga här är inte huruvida andra anser att jag ska anmäla henne eller inte - jag står fast vid mitt beslut, om inte något allvarligare inträffar. Min fråga är hur vi kan veta att en kvinna som säger något kärleksfullt, erotiskt eller sexuellt till en annan kvinna inte bara är ett uttryck för kvinnlig omtanke? Hur kan arbetsgivaren bevisa att det inte var menat som ett uttryck för sexuell makt när en kvinna behandlar en annan kvinna på ett sätt där en manlig chef i en motsvarande situation troligen hade ansetts skyldig? Och är detta något som även män utsätts för, det vill säga att manliga chefer behandlar andra män på arbetsplatsen som den här kvinnliga chefen behandlat mig? Om man dessutom går vidare och anmäler detta, innebär det då att man trampar in på andra rättighetsområden - såsom sexuell tillhörighet?
söndag 17 augusti 2008
Sökande ombudsman ska förbättra bemötande
Att bemötas med respekt och förståelse för sin situation är av vikt i förvaltningar och deras arbete med mänskliga rättigheter. Under senare tid har det också blivit något som betonats i allt högre grad. Anledningen är enkel, det har varit si och så med det tidigare. En vän berättade i veckan hur det gick till när han skulle söka uppehållstillstånd i Sverige. Han hade fått ett jobb och sökte som medborgare i ett annat EU-land uppehållstillstånd på grund av arbete. På Migrationsverket tyckte man att han skulle söka på grund av anknytning till sin fru som är svensk medborgare. Men han insisterade på att få uppehållstillstånd på grund av sitt arbete. På verket sa man att man måste återkomma och eftersom han vid tidpunkten inte hade mobiltelefon gav han tjänstemannen sin frus telefonnummer. När han efter någon timme träffade sin fru sa hon att de ringt från verket och undrade om hon visste vad han gjorde, att han ville söka uppehållstillstånd på grund av arbete och inte anknytning. Det här var några år sedan och numera har Migrationsverket en sökandeombudsman.
Migrationsverketsrapport om deras Sökandeombusman: http://www.migrationsverket.se/pdffiler/verket/rapport2007-sokandeombudsmannen.pdf
Migrationsverketsrapport om deras Sökandeombusman: http://www.migrationsverket.se/pdffiler/verket/rapport2007-sokandeombudsmannen.pdf
Gubben är en madonna..
Gubben på bilden nedan är en madonna... inkilade i nischer på många bygator i Italien. Den här är från Barga, en lite by högt uppe på en bergstopp i norra Toskana.
Fråga är.. om det är en rättighet att öppet få visa sin religion och hedra den på gatan som man går på varje dag eller en kränkning för dem som har en annan trosinrikting än statskyrkan?
Fråga är.. om det är en rättighet att öppet få visa sin religion och hedra den på gatan som man går på varje dag eller en kränkning för dem som har en annan trosinrikting än statskyrkan?
onsdag 13 augusti 2008
bättre skydd av rättigheter med en författningsdomstol?
En av de frågor som diskuterats i den sittande Grundlagsutredningen är att stärka domstolarnas ställning i författningen för att därigenom stärka skyddet av individers och gruppers rättigheter. Regeringen och miljöpartiet lanserade i en artikel i maj att de ville se en författningsreform som innebär inrättandet av en författningsdomstol. Vanligtvis framförs principiella argument för och emot en sådan reform, men mera sällan bryr sig någon om att fråga vilken skillnad en författningsdomstol eller utvidgad lagprövningsrätt egentligen innebär. Faktum är att ingen vet. Om rättigheter överlag respekteras, skyddas och tillgodoses bättre i exempelvis Tyskland, Italien och USA än i Sverige, Nederländerna eller Storbritannien och om det i sin tur har att göra med domstolars rätt att pröva giltigheten av lagar i förhållande till författningen vet ingen. Det är en i sämsta mening akademisk fråga. Mer troligt är att förverkligandet av rättigheter hänger samman med en rad andra förhållanden i samhället. Men eftersom dessa är diffusa och svårgripbara är det enklare att fokusera på något som man inte ens vet om det gör någon skillnad.
tisdag 12 augusti 2008
söndag 10 augusti 2008
Mobbning – rättighetskränkningar och avvägningarna som inte erkänns
I en notis i Dagens Nyheter den 7 februari 2007 berättas om Marcus som utsatts för glåpord och fysiskt våld på väg från hem till skola. Marcus mobbades flera år från det hand var 12. Han har flyttat flera gånger för att undslippa sina mobbare och vågar inte hälsa på sin mamma som bor nära skolan. Skolan menar att de inte kunde ta ansvar för det som hände utanför skolan. Detta är bara ett exempel av otaliga som kan läsas i tidningar, på webben eller som vi kan höra vänner och bekanta berätta. I en undersökning i våras visades av mer än var femte elev känner sig utsatt för mobbning.
Mobbning och annan kränkande och förnedrande behandling är ett stort människorättsproblem. Det börjar äntligen tas på det allvar det förtjänar. Och för att stoppa mobbning samlas goda krafter. Stat och kommuner, organisationer och företag likaväl som frivilligorganisationer arbetar för att motverka och stävja mobbning. Det är på tiden. Att mobbning är oacceptabelt är grunden för denna verksamhet. Att säga det sänder en viktig signal, att samhället inte accepterar och tolererar mobbning och ska göra sitt yttersta för att motverka det och främja trygghet, kreativitet och tolerans. Men att säga att mobbning är oacceptabelt är också att dölja ett slags avvägning. Att göra sitt yttersta är naturligtvis inte att göra vad som helst. Vi varken kan eller bör göra allt. Vi vill inte bura in mobbare eller ha övervakning av varje människas rörelse i en skola. Vi vill inte kunna kontrollera attityder och förhållningssätt till den grad som behövs. För det öppnar också för något annat: kontroll, övervakning och inskränkning av frihet och rättigheter. Men dessa gränser erkänns väldigt sällan. Och i en mening är anledningen enkel. De kan egentligen inte sägas. Det blir detsamma som att säga att i varje fall vissa personer måste lämnas åt sitt öde. Men mellan det oacceptabla och det oacceptabla är mänskliga rättigheter ett ledmotiv för stöd i arbetet. Ett arbete som inte kan upphöra, men kan det bli mer än mer än politiska mål som säger "gör så gott ni kan"?
Mobbning och annan kränkande och förnedrande behandling är ett stort människorättsproblem. Det börjar äntligen tas på det allvar det förtjänar. Och för att stoppa mobbning samlas goda krafter. Stat och kommuner, organisationer och företag likaväl som frivilligorganisationer arbetar för att motverka och stävja mobbning. Det är på tiden. Att mobbning är oacceptabelt är grunden för denna verksamhet. Att säga det sänder en viktig signal, att samhället inte accepterar och tolererar mobbning och ska göra sitt yttersta för att motverka det och främja trygghet, kreativitet och tolerans. Men att säga att mobbning är oacceptabelt är också att dölja ett slags avvägning. Att göra sitt yttersta är naturligtvis inte att göra vad som helst. Vi varken kan eller bör göra allt. Vi vill inte bura in mobbare eller ha övervakning av varje människas rörelse i en skola. Vi vill inte kunna kontrollera attityder och förhållningssätt till den grad som behövs. För det öppnar också för något annat: kontroll, övervakning och inskränkning av frihet och rättigheter. Men dessa gränser erkänns väldigt sällan. Och i en mening är anledningen enkel. De kan egentligen inte sägas. Det blir detsamma som att säga att i varje fall vissa personer måste lämnas åt sitt öde. Men mellan det oacceptabla och det oacceptabla är mänskliga rättigheter ett ledmotiv för stöd i arbetet. Ett arbete som inte kan upphöra, men kan det bli mer än mer än politiska mål som säger "gör så gott ni kan"?
Samtal om rätten att röra sig över gränser 18/8
Lilla Estrad (f.d. Ordtältet):• De papperslösa, demokratin och rätten att röra sig över gränserMed utgångspunkt i sina bidrag till Fronesis nummer om migrationdiskuterar statsvetaren Mikael Spång det spända förhållandet mellanidealet om fri rörlighet och den demokratiska nationalstaten, ochfrilansjournalisten Joacim Blomqvist arbetskraftinvandringens utseendeoch situationen för papperslösa invandrare.Måndag 18 augusti kl 22.00.
Frihet som rättighet?
När blir vi fria? När vi föds, om vi ska tro den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och andra liknande uttryck för tilltron till – ja, vad? Förnuft, kanske. Eller empati, eller människan. Eller reflektionen över historiska oförätter och illdåd. Eller? Vilket slags uttryck är mänskliga rättigheter? Ingen har kunnat ge ett alldeles bra svar på den frågan. Och däri ligger utmaningen. Ta den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)